(Lästid: ca 7 min)
Varg Gyllander, Stockholmspolisens presschef och jag arbetar några hundra meter ifrån varandra. Vi har aldrig träffats. Helt omedvetna om varandra kommer vi samma dag, av samma anledning, att dela en obehaglig upplevelse. I slutet av arbetsdagen den 12 juli 2013 kommer vi båda nämligen att sätta kaffet i vrångstrupen.
Hela den dagen och de efterföljande dagarna har kaffeslurkar, en efter en, i hela vårt avlånga land letat sig fel i halsar på människor som kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki, överåklagaren Mats Åhlund, professorn vid polishögskolan i Oslo Johannes Knutsson, men även på åtskilliga politiker, journalister och allmänheten i stort.
Att sätta kaffet i vrångstrupen är onekligen en obehaglig upplevelse. Än mer obehagligt är den utlösande orsaken – ett videoklipp där en starkt påverkad man slåss ner på Stockholmasfalten av en polis med batong och hund.
Videoklippet har spridits som en löpeld genom sociala medier och minst sagt upprört starka känslor. Men händelseförloppet de närmaste dagarna efter videoklippet skulle snart visa att fler felsvalda kaffeslurkar var att vänta. Två dagar efter händelsen sa Sven-Erik Olsson, presstalesmannen på Stockholmspolisen: ”Vi ser ingen anledning varför vi bör uttala oss om detta en helg”. Följt dagen efter av talespersonen för Stockholmspolisens kommunikationscentral Towe Häggs uttalande att polisen varken stängs av eller omplaceras utan att någon vidare förklaring till beslutet. Kulmen på den sjaskiga historien kom den 17 juli 2013 när länspolismästaren Ulf Johansson sa att ”[d]et grova våldet är skäl nog för anmälan, men inte för att stänga av polisen” och han försvarar vidare beslutet med orden: ”Det påverkar att hon har semester, även om det inte är huvudargumentet”, utan att gå in på just huvudargumentet.
Som jag ser det är övervåldet i videoklippet endast toppen av isberget på ett mycket allvarligare problem som vi måste ta itu med i Sverige – nämligen polisens självgoda inställning till allmänheten och media. Men låt oss närmare granska vart och ett av delarna av isberget i fråga.
Övervåldet
I skrivande stund finns inga nyheter på polisens hemsida relaterade till den omtalade händelsen. Allt i linje med ledningens tidigare inställning. Ironiskt nog finner man bland nyheterna på hemsidan Rikspolisstyrelsens kompetensprofil för blivande poliser med åtta kärnegenskaper viktiga för att lyckas i yrket: personlig mognad, lyhördhet, flexibilitet, engagemang, ansvarsfullhet, tålamod, noggrannhet och förmåga att kommunicera. Poliskvinnan har misslyckats i stort sett på samtliga punkter.
Hon misslyckas kapitalt med att avläsa situationen och analysera den omedelbara hotbilden. Killen är påverkad, talar osammanhängande, har ett lugnt kroppspråk med armarna hängandes slappt vid sidan av kroppen. Han gör aldrig något utfall mot polisen. Polisen å sin sida, med en hund, en batong, all annan utrustning och förstärkning ett anrop bort, har ett sådant maktövertag att det är skrämmande hur fort hon gått från att ha kontroll över situationen till att fullständigt tappa kontrollen och urarta i en våldsam attack. Vi kan bara spekulera i huruvida hon känt sig hotad eller ej, men att hantera hot och provokationer är något som kommer med polisyrket. Kan man inte hantera det då är man olämplig som polis och borde tas omedelbart ur tjänst för utredning. Att poliskvinnan får fortsätta i yttre tjänst och träffa allmänheten skapar ett stort förtroendeproblem mellan just allmänheten och polisen. Det handlar om ett tyst medgivande som potentiellt skickar ett farligt budskap till både henne och hennes kollegor – att polisvåldet i allt större utsträckning tolereras, trots att den går stick i stäv med den officiella retoriken från polisens sida.
Situationen blir inte heller bättre av att polisen gått på semester dagen efter. Naturligtvis är det så att en arbetande människa ska ha sin semester. Men hur ansvarigt är det av en brottsmisstänkt polis att åka på semester och ligga lågt tills stormen blåst över. Bör det inte ligga i polisens intresse att hjälpa utredningen och därmed få chansen att tvätta bort misstankar om brott?
Sätter man frågan om övervåldet i ett större perspektiv kan man inte låta bli att bekymras över mörkertalet. Vad händer med alla dessa fall av tvivelaktiga polisingripanden där inga kameror finns? Förmodligen inget. Trycket från allmänheten uteblir och ord står mot ord. Råkar offret för polisvåldet ha med två poliser att göra är risken överhängande att kollegial hänsyn kommer före rättvisan. Det som återstår medborgarna är att sätta vårt hopp till etiken hos vår poliskår. Men i det här konkreta fallet kommer det att bli särskilt intressant vad utredningen kommer fram till, dels med tanke på att polisingripandets inledningsfas filmats och kommit ut i media och dels för att poliskvinnan inte hade en kollega med sig som eventuellt skulle kunna backa upp hennes historia, på gott och ont.
Ett annat uppmärksammat fall i sammanhanget skedde för några år sedan där man fångat på kameran hur två poliser slår med batong Åke Djerfsten, en 65-årig sjukpensionär. Tingsrätten dömde poliserna till fängelse. Hovrätten friade dem från misshandel och dömde poliserna enbart för tjänstefel. Det hänger ihop med den färska statistiken chefsåklagare Christer Ekelund vid Riksenheten för polismål sammanställt. Den visar att det är absolut svårast att fälla en polis för våld i tjänsten. Polisen som har åtalats för våld i tjänsten frias i mer än hälften av fallen. Enligt uppgifter som DN kommit fram till var år 2011 endast 1,6 procent av 5 600 anmälningar mot poliser som lett till åtal eller strafföreläggande. Att det skulle vara kollegial hänsyn mellan rättsväsendet och polisen som ligger bakom det låga antalet av anmälningar om polisvåld som leder till åtal tillbakavisas av bland annat Krister Hammarberg (M), ledamot i justitieutskottet. Hammarberg menar att man gör samma bevisprövning i dessa ärenden som vid normal brottsutredning. Men statistiken talar sitt tydliga språk och farhågorna för kollegial hänsyn kvarstår.
Lyckligtvis för allmänheten är det så att den nya tekniken ändrat förutsättningar för bevisföring. Det har blivit möjligt för privatpersoner att filma polisens agerande och det är något som ökar rättsäkerheten menar kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki. Det är ganska naivt att hoppas att de föreslagna utbildningsinsatser och förnyade konflikthanteringsrutiner kommer att bidra till större förändringar i poliskåren gällande våld i tjänsten. Någon skärpning av lagstiftningen verkar inte heller vara aktuell då det finns en oro över att en alltför noga kontroll av övervåld skulle leda till att poliser blir rädda att använda våld även i de fallen där våldet skulle vara berättigat, menar polisforskaren Rolf Granér. Det är ganska tråkigt att behöva komma med en slutsats som kommer i en form av uppmaning till allmänheten, men tills den dagen kommer när vi fått fram en klarare bild av polisens rätt att använda våld i tjänsten – ha alltid mobiltelefonkameran vid polisingripanden då den ökar din och andras säkerhet.
Frågan om poliser som åtalas för våld som går fria bottnar nämligen i att åklagare, domstolar, polisen och allmänheten har olika uppfattningar om vad som är tillåtet våld. Christer Ekelund, chefsåklagaren vid Riksenheten för polismål menar att rätten har en annan syn än åklagaren på vad som kan vara tillåtet våld. Domstolen kan trots filmbeviset ändå välja att fria eller bedöma polisingripandet i fråga som ett mindre allvarligt brott. Det handlar även om poliskvinnan har uppfattat situationen som en nödsituation eller inte. Ekelund menar att det är åklagarens sak att bevisa att polisen inte kan ha uppfattat det så, vilket uppenbarligen inte är en så enkel uppgift. Allmänheten då? Det är ingen som bryr sig om vad allmänheten tycker, tills övervåldet fångats på film så man sätter kaffet i vrångstrupen. Ska vi verkligen ha ett sådant samhälle där åklagare, domstolar, polisen och allmänheten talar förbi varandra om vad som är tillåtet våld? Det är nu upp till allmänheten att sätta press på politiker att skapa en debatt med berörda parter om polisens våldsmonopol. Det handlar om att ange tydliga riktlinjer för hur polisen får använda våld i tjänsten och var gränserna för övervåld går.
Självgodheten
Polisen har tagit sig rätten att tala när de vill och tiga när de föredrar det. ”Vi ser ingen anledning varför vi bör uttala oss om detta en helg”, som Sven-Erik Olsson, presstalesman på Stockholmspolisen uttryckte det är ett tecken på en sällan skådad arrogans som inte skulle tolereras om missförhållanden uppmärksammats på andra myndigheter eller offentliga verksamheter.
Den självtillräcklighetsdimension som finns inom polisen illustreras väl av talesperson för Stockholmspolisens länskommunikationscentral Towe Häggs uttalande om att poliskvinnan fortsätter jobba kvar och inte omplacerats utan att ge någon motivering till beslutet.
När fem dagar efter händelsen biträdande länspolismästare Ulf Johansson till slut uttalar sig om händelsen fortsätter det i samma anda: ”Hon är kvar i tjänst, men på semester. Efter de uppgifter jag fått var semestern planerad sedan tidigare. Hon är inte omplacerad. Det påverkar att hon har semester, även om det inte är huvudargumentet”. Förstummade av det intetsägande bruset får vi själva fundera vad huvudargumentet kan tänka sig vara.
Det som är gemensamt för alla tre uttalanden är den ansvarslösa förhållningen mot media och därigenom allmänheten genom att inte kommentera händelsen eller motivera beslutet om att inte omplacera/stänga av polisen under utredningen. Här handlar det inte längre om övervåld. Här handlar det om den osynliga delen av isberget. Det handlar om att någon på polismyndigheten missuppfattat maktfördelningen i det här landet. Att det faktiskt handlar om att polisen precis som alla andra samhällsinstitutioner har ett undantagslöst ansvarsförhållande gentemot medborgare i Sverige – där legitimiteten för våldsmonopolet de fått låna slutligen bottnar i. Som DN:s Hanne Kjöller uttrycker det så har folket ”gett poliskåren mandat att svinga sin batong och att dra sitt tjänstevapen, men inte när som helst och inte hur som helst.”
Finner man ingen anledning att kommentera händelserna under en helg eller att senare inte redogöra varför de inte avstängt polisen och låtit henne jobba i samma befattning vittnar om en organisationskultur inom polisen där tystnaden är en reflexmässig reaktion. Huruvida det rör sig om en försämring i polisledningen eller att ställa in sig i ledet och finna sig i vad högre chefer säger och ”sedan håller man käft” som professor vid polishögskolan i Oslo, Johannes Knutsson uttryckt det, eller att det istället handlar om att genom tystnaden upprätthålla en kåranda och att hålla ihop organisationen, är svårare att avgöra. Polisforskaren Rolf Granérs studie av Skånepolisen visade att ett 50-tal poliser stod för 37 procent av alla anmälningar mot poliser. Här är det inte helt svart och vitt, snarare är det olika nyanser av grått. Men effekten blir att förtroendet för polisen får sig en törn då polisens tystnadskultur skapar ett demokratiproblem.
Behovet av transparens och större öppenhet hos polisen är uppenbar. Polisen är inget som existerar vid sidan om övriga samhället utan precis som medierna tillhör samma demokratiska samhälle. Det angår medborgarna i detta land att få svar på frågor även på helger för det är vi, medborgarna som får leva med konsekvenserna av att ha en person med dåligt omdöme och obefintlig självkontroll utrustad med hund, batong och pistol.
/Miller