Samtidigt som jag kommer ut på gatan passerar en man framför mig. Vi går åt samma håll. Jag tittar på honom lite fascinerat och blir så nyfiken. Vem ÄR den här människan? Så många grejer i scenen som inte går ihop för mig. Som när någon presenterar sig som Anna, men du ser att det är en Kerstin. Alltså, en äldre man med ett huvud som skulle kunna passa på en advokat-, en läkar- eller en myndighetschefskropp. Vårdad jacka, byxor och höga stövlar, allt helt i läder – skulle kunna vara en motorcykelsoldat som rest i tiden från andra världskriget, en gammal rockare som fastnat på 80-talet, en MC-knutte eller en läderbög som på sin tid poserat för Tom of Finland. Han skjuter på en rullstol med lite prylar i en mellanstor kartonglåda. Ville gå fram å bara säga: ”Hej! Kan du berätta lite om dig?”, men låter bli. Nästa gång jag träffar någon fascinerande kör jag med journalistapproach så får det bära eller brista. De säger att verkligheten överträffar fantasin. Nu vet jag inte om det är så med den här filuren, men skönt med människor som visar fingret till den svenska normaliseringshysterin och eftersträvar inte att bli erkända som normala. Whatever that is. 
Sett i stadsdel Sibirien i Stockholms innerstad en onsdagskväll i november 2020.
