(Lästid: ca 10 min)
Har du någonsin blundat och hoppats på att när du öppnar dina ögon så befinner du dig på ett paradis på jorden, exempelvis Maldiverna. Föreställ dig nu att din liggplats inte är din fläckiga och slitna soffa, utan istället en strand med vit, mjölig sand mitt i en ö i den Indiska oceanen. Du ser dig själv gräva in dina hälar i sanden alltmedan den varma oceanens vågor smeker dina tår, varsamt och rytmiskt. Du ser dig själv kisa mot solen genom kokospalmernas skälvande trädtoppar samtidigt som brisen för in i dina näsborrar den sötaktiga doften av tempelblomman som står i full blom, en doft som svävar över ön likt en osynlig sköld.
Mitt i den saliga stunden så börjar du känna en mild rysning över huden, som att någon betraktar dig bakom palmen, som att en tyst skugga kryper mot dig, först sakta, med små steg och sedan allt snabbare och blir allt större ju närmare den kommer till dig samtidigt som den lämnar allt djupare spår i sanden bakom sig…
Var inte orolig. Det är bara du och ditt ”huvudbagage” som du noggrant packat och tagit med dig hemifrån.
Våren 2015 öppnade jag mina ögon och befann mig och min skugga på ön Kandooma, på Maldiverna – förmodligen ett av de sista paradisen på jorden. Det här är en bråkdel av mina upplevelser och tankar från ön Kandooma.
24 februari 2015, kl. 01:50
Ön Kandooma, Maldiverna
Nässelsoppa och tomater från Mars
Gudars vad vi har rest! Fyra timmar till Qatar och Doha samt en paus på ett par timmar på flygplatsen. Där drack vi ”om-turkiskt-kaffe-är-starkt-hurdan-är-då-det-arabiska”-qahwa som var en mild besvikelse – gulaktig vätska kryddad med kardemumma, som om att gästarbetartjejen från Filipinerna som jobbar i det ”autentiska”[1] majlisen, som förenar den arabiska gästvänligheten med kontemporär design, hällde ökensand istället för kaffe i det kokande vattnet. Till det åt vi kamelmjölkchoklad. Ärligt talat hade jag inte märkt någon skillnad om den så varit gjord på bävermjölk.
[1] Samma typ av autenticitet man hittar på alla världens flygplatser.
* * *
Vi landade i Malé tidigt på morgonen följt av en fyrtiominuters gupptur med snabbåt till vår ö. Vi anlände med svullna lemmar, uppsvällt ansikte och en otrolig cirkadisk dysritmi i kroppen orsakad av flygning genom flera tidszoner… aka jetlag, på ”ren och skär svenska”. Vi spenderade hela morgonen och halva dagen sovandes. Middagen var rejäl med delikatesser från hela världen, inklusive mangopudding…
Och alltmedan den Indiska oceanen rytmiskt sköljer över öns västra strand och den nattliga sjöbrisen bär med sig in i vår bungalow lukten av snäckor och salt, så sitter jag och tänker hur allt är förgängligt, hur varje tidevarv har sina trender, även vad gäller mat och dryck. Jag måste ha förätit mig på mangopudding och passionsfruktssorbet så att tankarna om huruvida man någonsin ätit nässelsoppa på Maldiverna började irra runt i mitt huvud så här på nattkröken. Och allteftersom eremitkräftor vandrar sin nattliga promenad på den månskensbelysta stranden utanför och letar efter en partner för parning, är det tre kvinnor och brännässlor som vandrar i mina tankar – min mamma (där borta i norden), min fru (alldeles bredvid mig) och vår dotter Mila (i sin mammas mage), tre generationers kvinnor. Helt oförklarligt är jag i denna stund besatt av tanken att mammas nässelsoppa på bonde vis måste överleva tidens tand så att min fru kan föra vidare receptet till Mila, så att hon kan laga den till sig och sina när de lessnar på cesarsallader, bävermjölkchoklader och fram tills dess kanske även tomater från Mars.
Historiens sensmoral: En människa kan fly till världens ände utan att kunna fly från sig själv.
Syd-nord om paradiset
25 februari 2015
Ön Kandooma, Maldiverna
Om det var så här i paradiset så förstår jag varför Adam och Eva var spritt språngande nakna. Hög luftfuktighet, ordentligt varmt fast på ett behagligt sätt, havssaltsdoften och ljudet av vågor som sköljer över stranden, solstrålar som tränger sig igenom palmblad och tropisk växtlighet. Här är den Indiska oceanen tveklöst som vackrast. Likt en påfågel stoltserar den med sina magiska nyanser av blått och turkost. Hur i hela friden kan man i denna omgivning inte känna sig naturnära och vilja vara fri och naken? Det är rätt så enkelt, faktiskt!
Nej, detta är inte ett paradis för att man inte kan promenera naken – Maldiverna är trots allt ett muslimskt land som ser restriktivt på nakenhet i det allmänna. Det här är inte ett paradis för att fransmän och kineser tävlar med varandra om vem som kan kackla högst och springa snabbast efter bortskämda snorungar, mitt på öns största strand. Just idag tar fransmännen täten när de pratar på sitt provinsiella, lustiga dialekt – förmodligen ”ch’ti” från nordöstra Frankrike. Den som utmärker sig bland dem är coola killen med Ray Banglajjor vars cigarett hoppar i mungipan medan han pratar. Trots ”ch’tin” lyckas de småprata, så där trendigt och makligt, de fnissar falskt och kräset, det stinker om känslan av överlägsenhet över oss andra dödliga. Nöjda som fan är de, trots att andra fransmän från andra delar av Frankrike betraktar dem som ociviliserade bönder[1].
Emellertid, det som särskilt avviker från paradisets sinnebild är en kinesisk familj. Hela släkten verkar samlad. Farmor, farfar, sonen, svärdottern, barnbarnet, och av allt att döma så har vi även ett par svågrar och svägerskor med på semestern också. Sonen är en fin och diskret kille. Det var förmodligen han som tjänade storkovan som en IT-expert och står för notan. Ju finare i kanten han är desto mer högljudda och omättliga verkar de andra vara, glufsandes på medtagen mat på stranden. De påminner mig om tomatturister i Sutomore.[2]
Alla är samlade i den tjockaste skuggan runt solstolar som de ockuperade sedan gryningen, och de debatterar. Under tiden fläktar sjöbrisen och sprider till oss andra stanken av deras bebis bajsblöja, vilken de så lägligt ställt på plastbordet, endast par solstolar längre bort från sig själva. De mest sympatiska och alldeles egna i den här samlingen, som förresten verkar ha hamnat av ren slump här på stranden mitt på den ensamma ön, är mamma och farfar. Mamman – iklädd i någon form av kinatillverkad heltäckande baddräkt, något likt burkinin, fast med en svetsarmaskliknande visir på huvudet istället för en niqab – jagar efter den livliga parveln mellan solstolar. Farfars klädval för stranden kammar hem storpriset – det är som att han promenerade menlöst på Himmelska Fridens torg efter sitt jobb på ventilfabriken och oavsiktligt vandrade igenom en stjärnportal och råkade befinna sig här på ön Kandooma på Maldiverna. Han ligger helt avslappnad i sin solstol iklädd i en tunn, kortärmad skjorta i polyester instoppad i svarta kostymbyxor. Fötterna ligger i kors och svettas inuti svarta arbetsskor i läder, 1985-års design av märket ”Golce & Dabbana”, och han röker. Jag fattar. De vill inte bli solbrända – skönhetsidealet i Kina är ljus hy, något som talar om till de andra kineser att de inte är simpla bönder som brukar åkern, utan att de är bättre bemedlade. Hela den scenen, och farfars skrikande i synnerhet, påminner mig om kinesiska filmer där krogägaren någonstans i mellersta Kinas Tjotahejti försöker lirka med herrefolket eller krigare till vilka han bugar demonstrativt, hoppandes och skrikandes runt omkring dem.
Jag fick tänka om huruvida Adam och Eva blev utslängda från Edens trädgård på grund av insikten och skammen över sin egna nakenhet, eller för att de stötte på några bondlurkar så att de självmant valt att ge sig iväg och söka efter sitt paradis, som i och för sig inte behöver vara på Maldiverna. Paradiset kan man nog hitta i sitt eget vardagsrum eller på bänken utanför huset, under förutsättningen att de rätta bondlurkarna gör oss sällskap, bondlurkarna som liknar oss själva.
[1] Inget ont gentemot riktiga bönder, jordbrukare. Det är ett hederligt släkte som inte per automatik är berövade på insikt och perspektiv. Tänker mest på kälkborgare som är fientligt inställda, likgiltiga eller oförstående till allt som har med kultur att göra. Som under sin vakna tid mestadels är småsinta skvallerbyttor som pratar om vardagligheter.
[2] Sutomore, en semesterort i Montenegro där tomatturister – fattiga men sol- och badsugna turister från Serbien, packar med sig mat i bilen hemifrån för hela vistelsen, för att hålla kostnaderna nere.
Viktlös balett
26 februari 2015
Ön Kandooma, Maldiverna
Dagen var helt fantastisk. Som alla andra dagar hittills i stort sett. Jag undrar om man kan lessna på havet och de vackra vyerna? Mahmoud, dykinstruktören som jag träffade i Hurghada vid Röda Havet, skulle ha sagt att jag inte borde ställa haramfrågor. Kaptenen Ali-Nasser från Kandooma hade inte svarat direkt på frågan; han hade bara sagt hur många år han spenderat farandes här på havet. Jag växte inte upp vid havet, men lessna på paradiset här är nog det sista jag gör. Blotta åtanken på kylskåpet där hemma i Sverige där jag bor gör att jag inte blir less. Åtminstone inte än.
Det känns som att livet händer mellan rikliga, varierande och hälsosamma måltider. När vi inte äter spenderar vi dagarna med cykloper på. Vi snorklar och beundrar koraller, eller åtminstone det som är kvar av korallerna. Den globala uppvärmningen lämnar sina spår här med, tyvärr.
Det blir inte bättre när någon kines sliter upp en bit av en korall (en död sådan om sanningen skall fram), sträcker upp den i luften triumferande och ropar till frugan på stranden: “hörrö pussgurkan, titta vad jag fångat till de'”, trots att hela semesterorten är tapetserad med skyltar på kinesiska med texten “禁止打破珊瑚” – “Förbjudet att bryta koraller, din jävla idiot”. Jag har inget emot kineser men jag har ett allvarligt problem med mänsklig dumhet som är gränslöst som universum.
När vi ändå pratar om döda koraller och dumhet kom jag ihåg den genialiska belgaren, Philippe Geluck (http://geluck.com/en/) och hans famösa skämt:
Döden är lite som dumhet. Den döde vet inte om att han är död. Det är andra som sörjer. Det är likadant med dumhet.
Vi ville lämna den här ön i ett bättre skick än när vi kom. Därför bestämde vi oss att betala 100$ och plantera en korallram. Ok, det är inte bara för att vi är altruistiska som Jultomten. Vi gjorde det av själviskhet också, så klart. Vi kunde nämligen hänga på ramen en plastskylt med ett valfritt meddelande. Meddelande löd: “Mila’s Reef from Mum and Dad 2015.” Vi fantiserade om att Mila kanske en dag när hon växt upp skulle bestämma sig för att åka till ön Kandooma och hitta sitt korallrev… (enter violins).
Emellertid, korallerna alldeles i närheten av ön är för det mesta döda; man behöver ta sig en bit längre bort för att komma till riktigt fina korallrev. De levande korallerna däremot, de är som oaser i öknen – allt bubblar av liv runt omkring och inne i dem, de olika färger rentav kokar, flyter över och blandas sinsemellan. Jag är rädd att orden inte kommer att räcka till för en trovärdig återgivning av skönheten under vattnets yta, alla färger, fiskarnas olika former och deras utseende, växtligheterna, korallerna… Enligt den goda gamla regeln är det som är vackrast oftast även farligast; man får bara se men inte röra, så klart. I den här världen under vattnets yta är vi, vita, feta européer inget annat än klumpiga inkräktare som stör harmonin i den viktlösa fiskbaletten med en turkos kuliss i bakgrunden.
(För)Synen
27 februari 2015
Ön Kandooma, Maldiverna
Jag sitter i morgonrocken på strandvallen byggd av snäckor och koraller. Vågorna förkunnar ännu en pånyttfödelse av Solen.
Ensam.
Stranden är öde.
Alla sover i raden av bungalows bakom mig. Jag tittar mot det öppna havet, dit himlen är som ljusast. Kameran är bredvid mig. Jag rör inte den. Dess surr och smatter skulle bara störa denna lugn, denna heliga stund.
Solen gryr inte i öst här, den framdyker ur havet, den föds fram som vacker och ren, nybadad i havets skum. Att se Solens pånyttfödelse är en perfekt symfoni av hastighet och precision. Jag tror att det bara är Gudar som kan stå bakom ett sådant spektakel.
En strimma av ljus är det första som syns vid horisonten. Den första, varmorangea ljusstrålen avverkar en, för människans begränsade sinne, obegripligt lång väg, den skyndar genom universums intighet och hittar den exakta vägen till våra pupiller, hamnar på den gula fläcken, färdas vidare via synnerven som skickar signaler till syncentret och… jag märker att jag för en kort stund glömt att andas av tanken på naturens perfekta hastighet och precision. Naturen skänker oss dagligen en av vackraste vyer som denna planet har att erbjuda – till fattiga och rika, stora och små människor – och allt detta gratis[1].
Precis på denna plats reflekteras alla färgskiftningar av blått, askgrått, gult, rött och orangegult mot siluetter av ejderdunsmoln, moln som likt ett hop av svävande handdukar beströdda på himlen i öst välkomnar en nybadad glödklot, att torka den efter ett långt kvällsdopp.
Solen då? Först en brandgul solstrålsglimt som vid horisonten behåller samma färgton, alltmedan den översta delen av det sakta uppdykande glödklotet ändrar färgen till gult och sedan till den bländande vita färgen, som är nästan omöjlig att titta på. Det är intressant att vi kan titta direkt på Solen fram till att den dykt fram ur havet helt, men sedan, som all gudomlig skönhet, går det inte att titta på för länge utan att det börjar göra ont.
Tiotusentals år av evolution var inte förgäves – de resulterade i mänskligt öga som kan betrakta hela detta skådespel; i mänsklig hjärna som kan tolka hela detta skådespel; i själen som kan känna och uppleva den här stunden, känna att runtomkring oss existerar en upphöjdhet som berusar utan berusningsmedel, obegriplig, outgrundlig.
[1] ”[…] allt gratis,
gratis kött, gratis frukt
den lilla människan tycker
att allt borde vara gratis”, Darko Rundek – ”Džaba“ (sv. „Gratis“)