I’m opening the door of the building and stepping out on the street. A man passes me by. We are going in the same direction. I look at him fascinated and get so curious. Who IS this man? So many things in the scene that don’t add up for me. It’s as if a gal introduces herself as Anna and you see that she is a Bonny. So, we have an older man with a head that could fit on a body of a lawyer, a doctor or a head of agency. Neat jacket, trousers and high ankle boots, all made of leather – could be a motorcycle soldier from the WWII who went through a time portal, an old rocker who got stuck in the 80’s, a biker or a guy from a gay leather scene who modelled for Tom of Finland in his prime. He pushes a wheelchair with some stuff put in a medium-sized cardboard box. Felt the urge to step up to him and just say: “Hi! Can you tell me a little about yourself?”, but didn’t. Next time I meet someone fascinating, I’ll take a journalistic approach, make or break. They say reality surpases fiction. I don’t know what’s this guy’s story but it’s nice when people flip off the Swedish normalization hysteria and don’t give a crap to strive to be recognized as normal. Whatever that is. 
Seen in the Siberia neighbourhood in Stockholm’s inner city on, one Wednesday evening of November 2020.
Asides
Ребус који хода
Отварам врата од зграде и излазим на улицу. У том тренутку пролази човек са слике испред мене. Идемо у истом смеру. Гледам га мало фасцинирано и радознало. Ко је овај човек? Толико ствари у овој сцени које ми се не поклапају. Као кад ти се неко представи као Ана, а ти видиш да је Оливера. Дакле, старији човек чија би глава пасовала на телу неког адвоката, лекара или шефа државне установе. Уредна јакна, панталоне и високе чизме, све од коже – могао би бити припадник моторизованих јединица из II св. рата који је прошао кроз временски портал, стари рокер који се заглавио у 80-им, бајкер или геј са фетишом на кожу који је својевремно позирао Тому од Финске. Гура испред себе инвалидска колица са неким стварима у картонској кутији средње величине. Желео сам да му приђем и да му кажем: “Здраво! Можете ли ми рећи нешто о себи?”, али нисам. Следећи пут кад видим неку фасцинантну особу постаћу новинар за трен па како буде. Кажу да стварност надмашује машту. Не знам из ког гаса је овај лик али ми је баш готивно кад људе баш заболе да теже ка томе да буду нормални. Ма шта год то “нормални” значило. 🙂 Виђено у насељу Сибир, у ужем Стокхолму једне среде увече у новембру 2020. (П.С. Крајње је време да се из спрког језика избаци реч “инвалид”, тај рогобатан назив за људе који изведен из латинског заправо значи – “неважећи”. Матице Српска, реагуј или распиши конкурс!)
En vandrande rebus
Samtidigt som jag kommer ut på gatan passerar en man framför mig. Vi går åt samma håll. Jag tittar på honom lite fascinerat och blir så nyfiken. Vem ÄR den här människan? Så många grejer i scenen som inte går ihop för mig. Som när någon presenterar sig som Anna, men du ser att det är en Kerstin. Alltså, en äldre man med ett huvud som skulle kunna passa på en advokat-, en läkar- eller en myndighetschefskropp. Vårdad jacka, byxor och höga stövlar, allt helt i läder – skulle kunna vara en motorcykelsoldat som rest i tiden från andra världskriget, en gammal rockare som fastnat på 80-talet, en MC-knutte eller en läderbög som på sin tid poserat för Tom of Finland. Han skjuter på en rullstol med lite prylar i en mellanstor kartonglåda. Ville gå fram å bara säga: “Hej! Kan du berätta lite om dig?”, men låter bli. Nästa gång jag träffar någon fascinerande kör jag med journalistapproach så får det bära eller brista. De säger att verkligheten överträffar fantasin. Nu vet jag inte om det är så med den här filuren, men skönt med människor som visar fingret till den svenska normaliseringshysterin och eftersträvar inte att bli erkända som normala. Whatever that is. Sett i stadsdel Sibirien i Stockholms innerstad en onsdagskväll i november 2020.
(Im)puls
Ett skönt ögonblick av äkta mellanmänsklig kontakt idag.
Förbi receptionen, på väg ut från kontoret genom den låsta, inglasade dörren. På andra sidan en okänd, lång man med glasögon och skägg. Han står utanför och väntar på någon att komma och hämta honom. Jag öppnar dörren och håller den öppen för honom då jag tror att han ska in. Han går inte in. Jag ler och kastar en blick på honom, han ler, tittar tillbaka, gör en armrörelse från axeln, som att gå in för en handskakning trots att jag inte är rätt person. Jag märker misstaget. Han hejdar sig mitt i luften. Jag sträcker ut handen. Två främlingar asgarvar och skakar hand.
– Haha, jag vet att det var inte dig jag skulle träffa, men ändå…hahaha, säger han.
– Haha, jag kunde inte låta dig hänga så där…hahaha, säger jag.
– Ha en bra dag, säger vi till varandra och går var sin väg.
🙂
Ljuise
– En ostfralla, tack!
– Ljust eller mörkt bröd?
– Nae, det är lugnt…jag skippar det…
– Ljust eller mörkt bröd!?
– Va?
– Ljust eller mörkt BRÖD!?
– Äh du förlåt…jag trodde att du frågade om jag ville ha en juice.
*skratt*
Trodde att jag hade koll på det där med ljus och juice? 🙂 (Så kan det gå när man har en “snäcka” i örat och utgår ifrån att butiksbiträdet mersäljer per default.) #jumpingtoconclusions