(Lästid: ca 10 min)
För många år sedan stod jag på balkongen och tittade bort mot horisonten, där himlen och berget av kopparmalmavfallet mötte varandra. Jag visste att jag skulle flytta från Bor en dag. Inte långt därefter stod jag på Belgrads fort, Kalemegdan, precis ovanför platsen där svenska ambassaden låg en gång in tiden. Tårfyllda ögon vandrade av och an mellan Novi Belgrads takåsar och Zemuns torn. Min ledsna mor stod ett par meter bakom mig.
I december i år är jag kvitt med Serbien – halva livet har jag spenderat i Serbien och halva livet i Sverige. Jag flyttade efter att den andra Jugoslavien av en ren slump råkat bli inklämd mitt i ”argumentationen” mellan militära insatser ”Operation Allied Force” och ”Operation Noble Anvil” – en hetsig ”ordväxling” som övertalade mig att det trots allt blivit dags för mig att flytta från landet där bland 3,5 miljoner män alla från 15 år och uppåt är helt övertygade om att de kan göra ett bättre jobb än den aktuelle förbundskaptenen i fotboll.
I Sverige märkte jag väldigt fort att människor är försiktiga, genomtänkta, väger orden på guldvåg. Det händer att de uttalar ett påstående eller analyserar en situation för att därefter smyga in med ett ”… eller, jag vet inte”, ett obeslutsamt tillägg som hänger som en svans bakom meningar. I det uttrycket gömmer sig en inbjudan till att samtalsparten ska avslöja sin åsikt i en viss fråga för att därigenom undvika potentiell dålig stämning, eller Gud förbjude, en konflikt – något som är sånär som ett tabu i det svenska samhället. I bästa fall är man överens, i värsta fall kommer man överens att man inte kommer överens. Båda sidor blir nöjda då. Jag antar att det behovet för åsiktsdefiniering samtalsparterna emellan är densamma på hela jordklotet. I de flesta av fallen handlar det egentligen om ett maniskt behov hos människor att kategorisera varandra, tvinga varandra i mallar, så att man kan applicera sin uppsättning av (o)kunskaper och fördomar på den andre. Människor här har traditionellt svårt att kommunicera med varandra, de har det ännu svårare när de inte kan tvinga dig in i sin mall. Mallarna finns det gott om. Lika många som det finns människor. Därför bävar jag från frågan ”var kommer du ifrån?”. Svaret ”från Serbien” bådar inget gott i de flesta fall. Jag har en vän som jobbar som taxichaufför, som för övrigt är en bosnier med judiskt påbrå, så när de frågar honom var han kommer ifrån säger han bara ”Garmisch Partenkirchen”. Ett häpet blängande och ett byte av samtalsämne följer tätt inpå. Han måste ha förlorat dagar av sitt liv i lönlöst pladder om kriget i Jugoslavien med människor som inte ens geografiskt vet var den förre detta ”Juggan” ligger någonstans.
Det svenska lugnet och senfärdigheten påminner mig om Enter, ett trädlikt folkslag från Tolkiens trilogi ”Sagan om ringen”, som pratar långsamt och vars möten kan pågå i en evighet. Enligt den nämnda trilogin påminner mig serber i varje fall om de beklagansvärda, oeniga människor som ständigt strider mot drakar och demoner. Ingen kan beskriva serber bättre än serberna själva – det serbiska statsvapnet, en tvåhövdad örn, självaste bilden av Serbien – en kropp och två huvuden vridna åt motsatta håll. Likaså serber, alla drar åt var sitt håll. Du är antigen ”vår” eller ”deras”, en partisan (kommunist) eller en tjetnik (rojalist), pro-EU eller pro-Putin, svart-vit (FK Partizan fan) eller röd-vit (FK Röda Stjärnan fan) och så vidare i all oändlighet.
Jag antar att tack vare dessa egenskaper, som kan te sig obegripliga och småroliga till den genomsnittlige serben, lyckades svenskar skapa ett samhälle till sig själva där vardagen inte skaver.
* * *
Efter en längre paus anlände jag den här oktober till en regnig och kall Belgrad. Även om jag kommer från Nordpolens farstu har vintern för mig alltid varit kallare här. Den nordliga kylan gör mig mindre ont, även om den nyper mina kinder, får mitt ansikte att krampa och får mina fingrar att brinna av kyla. Förmodligen är det så för att den fortfarande är främmande för mig så den gör mindre ont.
Den nordliga kylan är tydlig, skarp, absolut kyla – den påminner mig om döden. Den serbiska, fuktiga kylan träffar mig mer – den drar sig in under mina ärmar, glider ner för nacken och ryggen och kryper vidare under skinnet och benen så att jag alltid fryser tvärtom där borta – från benmärgen och utåt. Den påminner mig om en lång och allvarlig sjukdom.
Jag vill inte ens prata om košavavinden[1], vi känner inte varandra väl och jag blev inte förtjust av det lilla jag känt på min egen hud, vi har ett kyligt förhållande.
Jag bor i Stockholm men efter alla dessa år och trots alla upplevelser och kära minnen har den inte blivit en del av mig. Vi har en affärsmässig relation. Det är en bra bas men är som en hyperurban by som anstränger sig till den sista hamburgarbaren och caféet att efterapa New York. Enligt mig är Stockholm en följande karikatyr – ett svenskt par närmar sig ett café som är utsedd det här året till det bästa caféet i den bästa nordiska caféguiden. De kommer precis lagom till brunch. Under armen har de varsin flätad korg fylld med karljohansvamp och kantareller. Han – en trendmedveten ung man, en skogshuggare från midjan upp, en dandy från midjan ner, pyntad med de obligatoriska sjömanstatueringar, ett skägg som skulle få Rasputin att bli grön av avund samt en pompadourfrilla à la David Beckham. Han håller inte upp dörren för henne – så klart. Hon – en kreativ tjej med ett frilansjobb inom mediabranschen, en tjej tack vare vilken secondhandaffärer i staden blomstrar. Hon förväntar sig inte ens att han ska hålla upp dörren för henne – så klart. Båda är jämställdhetsförkämpar och passionerade försvarare av hipsterrörelsens värderingar dvs. beredskap att acceptera allt som är populärt i en viss stund, och om detta skulle ändras så är de beredda att ändras tillsammans med det. Just i den här stunden är det populärt att vistas i designhotell, besöka intima butikfestivaler som kombinerar utsökt mat med utmärkt musik samt en eklektisk musiksmak – något i stilen med ett tangoband som spelar Björkcovers på ett judiskt bröllop. Vårt par stegar på ett retroträgolv med sina gummistövlar av märket ”Tretorn” från vilka lossnar torra löv, lera och mossa (inte att märket skulle spela dem någon roll – så klart), de sjunker mjukt i coola danskdesignade fåtöljer, beställer var sitt kaffe gjort på ”Yellow Bourbon”-kaffebönor som självaste caféägaren, med sina bara händer, plockat på en liten familjeägd kaffeodling i regionen El Pasti i El Salvador. Till kaffet tar de dem obligatoriska franska glutenfria bakelser gräddade i en stenugn. Caféet spelar sin hippa mix på Spotify, alltså allt från LCD Soundsystem till den ljumma folkmusiken från bankreklamfilmerna. De lyssna på var sin hippa mix på Spotify – var och en i sina egna hörlurar – så klart. Inte skulle de prata med varandra? Den urbana Nordens charm. Den klingar falskt för min del.
Jag tar lättare till mig städerna där jag känt värme. New York, Aten, Barcelona, Havanna, även Bryssel – där kände jag värme. Jag har blandade känslor mot Belgrad – den är mig främmande, även om den på något sätt borde vara min. Jag har aldrig varit dess ”invandrare”, därför behövde jag aldrig fjäska för den. Jag försöker inte slå tungan i knut för att låta som en Belgradbo, det vore ett lönlöst försök att inte bli avslöjad. När jag går på Belgrads gator borde människor vara försiktiga så att de inte blir träffade av en förlupen kasus avfyrat från Tilva Rošs (Röda Berget) sluttningar. Men, tack vare detta lyckades jag avslöja ett par ”infödingar” vars förfäder varit där redan innan Karadjordje[2]. Jag antar att de slappnar av och mjuknar till när de hör mig prata så släpper de för en stund sin inlärda Belgraddialekt.
Belgrad är en ful stad belägen på en vacker plats. Jag kan dess historia och det spelar mig ingen roll hur många gånger den varit förstörd och återuppbyggd, man åker inte till Belgrad för arkitektoniska underverk. För sådant åker man till Skopje. Jag brukade sälja in Belgrad till intresserade utlänningar med: ”Belgrad är inte bara byggnader, Belgrad är dess människor, Belgrad är upplevelser”, utan att jag hade någon aning om vad jag egentligen pratar om. Berättelsen om Belgrads sköna ande har jag svalt med hull och hår, något jag inbillat mig men aldrig lärt känna på riktigt, fram till denna oktober när jag spenderat en knapp halvmånad i en etta tre hundra meter från centraltorget, som i folkmun kallas för ”hästen”[3] – förresten, om hästen red på människan antar jag att torget hade börjat kallas efter just människan och inte efter hästen.
Huset på Makedonska gata hade en unken och gammal andedräkt, något jag trodde ett spontant samtal med någon enstaka granne skulle blåsa bort. Ett billigt ”god dag” hade räckt långt. Om de bara hade svarat på mina hälsningar hade jag kanske för en kort stund glömt den mögelluktande stanken från källarförråden – istället kryddade grannarna till stanken med sina surmulna blickar. Som om de ville säga mig ”låt mig vara grabben, ser inte du att jag har tillräckligt av mina egna problem, och du förväntar dig att jag ska till och med hälsa på dig”. Det var den tredje grannen den dagen som inte hälsat tillbaka. Jag återhämtade mig från den milda chocken efter att jag fått mig en liten elstöt i hissen då jag, som en äkta amatör, höll på att stänga metalldörren och samtidigt höll i våningsknappen – annars, om jag först stängde metalldörren släcktes lampan i hisskorgen och då såg jag inte vilken knapp jag skulle trycka på. Byggnadens fuktiga stank utbyttes mot avloppsstanken från badrummet. ”Jag är i lägenheten nu”, tänkte jag. Om jag vore blind hade jag med luktsinnet enkom kunnat orientera mig. Efter en mindre fördröjning arkebuserade jag grannen med en skur av tankar: ”Finns det någon som är utan problem? Att du har problem betyder inte att du kan vara en människa och hälsa tillbaka! Var är grundläggande vett och etikett? Har det alltid varit så här i Belgrad?”.
Den som skrattar är misstänksam
Jag och mina vänner var på väg att ta första kaffe den dagen. På övergångsstället på Kolarčeva gatan, på väg till torget, lyste det rött som vanligt. Vi stod där i vad som kändes som en evighet. Plötsligt, en polare från gänget, för övrigt en kille av modell större, hoppsade klumpigt över gatan till andra sidan. Vi två som stod kvar tyckte att den synen var så komisk att vi brast ut i ett helhjärtat skratt. Därefter kände jag en milt stickande känsla i ansiktet och över kroppen. Gråa, uttryckslösa, sömniga ansikten från andra sidan gatan ändrade inte sina ansiktsuttryck, det var bara ögonen som gnistrade upp och glödde till. De tittade rakt på oss. Vi blev misstänksamma. De visste att vi inte var därifrån.
Deras reaktion tvingade mig att bli alltmer medveten om mitt beteende på allmän plats. Väl på torget började jag observera människor som skyndsamt spatserade upp och ner, från torget upp till Knez Mihajlova gatan och tillbaka. Där och då började Belgrad avslöja sitt ansikte och visa upp sina invånare till mig. På den sträckan, som på en bisarr catwalk, gick de – inte människor, utan klasser. Två och en halv klasser. ”De som har” och ”de som inte har”. Den där halvan – det är människor som inte har men döljer det skickligt. ”De som inte hade” var de mest sällsynta bland alla de som passerade den revyn. ”Självklart”, tänkte jag, ”de som inte har ligger ner eller kryper fram längs med andra catwalks”.
Jag tittar. I ena riktningen går en brud med dåligt blonderat hår och kör med päls och leggings i lycra. ”Hon har säkert bråttom att färga håret”, tänkte jag. Hon går förbi en man med tovigt hår iklädd en svart träningsoverall i polyester, dragandes sina fötter i vanställda sneakers och med svarta, flottiga påsar hängandes slakt längs med händerna. Jag skulle aldrig kunna pricka rätt hans ålder, han är säkert fyrtio någonting men ser ut att vara åtminstone tjugo år äldre. Jag la märke även till en mormors och en mammas lätta strapats i sällskap med barnet som med vördnad åt popcorn ur en liten papperspåse. Det kommer två tjejer till, som mannekänger som rymde från H&M:s skyltfönster stegade de skyndsamt fram på ”catwalken” och förbi oss. Bakom sig lämnade de ett parfymspår tack vare vilken en blind människa kunnat spåra dem. Alla skeppsbrutna och alla i samma räddningsbåt. De sitter mittemot varandra och mellan de gapar en spricka, en klyfta. Alla förenade i en sak – ingen skrattar! Under tiden som vi sakta drack upp vårt kaffe på torget hörde jag inget skratt alls. Man kunde tänka sig att de bättre bemedlade har mer anledningar för skratt. Uppenbarligen inte. Är det kapitalismens grymhet in action? Det kan inte stämma. Jag kom ihåg en polsk vän som berättade att bland polacker dvs. förre detta sovjeter om man skrattade för mycket blev man misstänksam. På sovjettiden, om du ville bli vän med någon var det bäst att börja klaga på något, därefter klagar din samtalspartner och ur den gemensamma klagosången föddes tilliten, en plattform för vänskap. Det ser ut som att serberna blev ett sovjetfolk mitt under den liberala kapitalismen.
Käk, dricka, party, cigg
”Varför tar du på dig bältet? Jag kör ju bra!”, sa taxiföraren till mig under färden till flygplatsen för att hämta några av mina vänner som anlänt ett par dagar senare. Jag muttrade något som svar osäker på vad mina öron precis hört. När vi åkte ifrån flygplatsen frågade någon: ”Vad funkar bra i Belgrad?”. ”Käk, dricka, party, cigg”, hann jag knappt stötta ur mig innan taxiföraren började igen.
Förvisso höll han med mig men fortsatte att avbryta oss med sina berättelser om hur han har körkort med alla behörigheter, hur hans gudfar var en mästare på att backa en lastbil med släp, hur han på sin tid varit grönsakshandlarnas okrönte kung och en förträfflig häradsbetäckare.
Jag stängde av och fortsatte titta ut genom den flotta sidorutan. Under tiden som vi körde över Brankovbron tittade jag längs med Savafloden mot Adaön och testade om jag kunde alla broar vid namn. Utan framgång.
När Belgrad började dras runt som partydestinationen nummer ett på nätet och i flygplanstidskrifter visste jag att det inte bådade något gott. Bra partaj i Belgrad för västerlänningar måste innebära något i stilen med ”hörni, här är dricka och käk nästan gratis, knark finns i överflöd, det finns inga tråkiga regler som till exempel att rökning är förbjuden i lokalerna”, med andra ord ”crazy shiiit, broshan!”.
Senare hann jag berätta för vännerna vad som händer på sta’n. Jag nämnde att jag knappt hann packa upp förrän en av ledarna för FK Partizans ultras/huliganfirmor/kriminella blev mördad. Mordets efterspel var än mer dramatisk än själva mordet, det utspelade sig i omklädningsrummen, på fotbollsplanen, på t-shirtar, i tidningar och på tv:n. Vem kunde ana att en t-shirt och en tyst minut[4] kunde skapa ett sådant kaos? På samma sätt, vem kunde ana att en stat som strävar efter att bli seriös inte kunde lösa problem med de kriminella som samlas på läktarna utan tittar stumt när statsinstitutioner prostituerar sig med huliganerna? Det är något som kan liknas vid fallet Frizl i Österrike dvs. när en fru som är i äktenskap med en galen, incestuös pedofil till make tiger och står ut år in och år ut, dels på grund av skammen och dels för att bevara äktenskapet, under tiden som den perverterade plågar sin egen dotter som han håller fången i källaren i deras gemensamma hus.
Jag var på grönsaksmarknaden. Marknadsstånden är fyllda med hälsosam mat men trots det har jag ett intryck av att människor äter snabb och ohälsosam mat. Konsumtionens heliga treenighet är bröd, kött och alkohol. Om du inte konsumerar något av det nämnda tittar de på en som om man vore en utomjording och tänker ”trevlig ung man, lite konstig bara”. Efter att ha upplevt Belgrads nattliv ett par gånger kunde jag konstatera att uteställena i Belgrad är ett gigantiskt rökeri av människokött – man kan skära cigarettröken med en kniv. Som en känd serbisk komedikaraktär Radovan III säger: ”Alla röker typ, vettefan varför!?”. I Serbien är respekten för icke-rökarnas valfrihet ett helt främmande och ologiskt koncept. ”Det stör ingen att jag inte röker men din rök förgiftar mig”, är något som borde innebära att det är rökaren som borde lämna rummet. Istället betyder det ”om du stör dig på röken gå ut själv annars ger jag dig en käftsmäll”. Det finns ingen plats för icke-rökare helt enkelt. Vi behöver inte ens tala om den alldeles för höga musiken. Med andra ord, innan man går ut borde man förbereda sig på tillfällig tinnitus med inslag av dövhet, heshet (dels av cigarettröken, dels av all skrik på grund av den för höga musiken) och ciggstank av hela kroppen och kläderna.
Alla dessa erfarenheter blev för mycket och jag fick en känsla av att jag satt på en stor teater och tittade på en dålig pjäs. Vad är det här för fasad, lögn och skådespel!? Det är en föreställning där människor är upptränade att visa sig som något de inte är, som något som samhället förväntar sig av dem. En äkta känsla, en benmärgskänsla kan dock blixtra till. Sedan är det tillbaka till övermäktig dryghet. Rena rama isberget, tio procent ovanför ytan och under flyter ett berg av osäkerhet. Människor reagerar impulsivt men ohälsosamt impulsivt, utan någon motivation. Men hur skulle de kunna ha motivation när det är omöjligt att planera livet i Serbien, en långsiktig plan finns inte. En långsiktig brist på motivation leder till depression, apati och verklighetsflykt, det leder till tomma blickar på gator. Det är sorgligt.
Många år senare står jag på samma plats på Kalemegdan. Det finns inga tårar i ögonen men inte heller några illusioner eller drömmar att saker och ting kommer att förbättras drastiskt i Serbien. Den serbiska fotbollen där inräknat, tyvärr. Det serbiska fotbollslandslaget kommer att bli en sopa till den dagen vi inte introducerar en idrottspsykolog som dess ordinarie beståndsdel. Så att han/hon eliminerar den falska självsäkerheten och uppblåstheten hos fotbollsspelarna, att ta ner dem på jorden och ge de verktyg för självmotivering när saker börjar gå fel istället för att de tappar allt hopp när verkligheten hinner ikapp dem. Många skulle säga: ”Vi behöver inte det!”. Jag säger då: ”Därför går det som det går!”.
Under tiden som jag tittar på flodernas tillopp inser jag att visa ting är eviga som floderna Sava och Donau – Serber är ett konservativt släkte. Det är ytterst motvilligt, nästan med slag och sparkar, som de går mot framtiden och utvecklingen, mot förändringar. Varje gång jag kommer till Serbien blir jag lite besviken. Inte bara för att inget har ändrat sig till det bättre, utan även för att det blivit sämre. När jag var yngre brukade jag vänja mig efter ett par dagar, jag kunde börja njuta till och med. Det var ett tag sedan nu. Jag har det bra i Sverige. Det är stabilt och säkert. Livet flyter på, vardagen pendlar i en ”hem-jobb-hem”-takt. Jag smälter in i samhället, jag har tagit till mig många saker, ändrade mina vanor, höjde mina förväntningar. Samtidigt har hela den här integrationsbiten gått till överdrift och så långt att jag börjar blir sömnig, passiv. Jag känner mig som en växt som växte upp i det vilda, härdad av vädret, men nu omplanterad till en kruka och placerad i ett växthus. Å andra sidan blir jag störd av allt möjligt i Serbien, allt skaver mig. Mängden tomma ord irriterar mig, allt det man tar för givet irriterar mig, att ingenting ändras irriterar mig. Efter knappa halvmånaden som jag spenderat i Makedonska gatan insåg jag att den där skavningen i själva verket är mitt akuta behov. Det är min drivkraft. Min personlighet och mitt temperament kräver att något skaver mig, för när något skavt mig länge nog då vaknar jag till liv och blir arg, och jag kan inte göra något meningsfullt om jag inte blir arg.
Därför säger jag klart, tydligt och argt: ”Det här året är jag definitivt kvitt med Serbien… eller, jag vet inte.”.
/Miller
Imponerande bra svenska Compadre. Intressant berättelse ?
Gracias por el cumplido compadre! Kul att du gillade det 🙂