Mila

(Lästid: ca 0,5 min)

 

Jag är tacksam för min dotters alla leenden, kanske reflexmässiga, oavsiktliga men ändå så avväpnande. Det återstår inte annat än att smälta vid åsynen av det ljuvliga, änglalika barnet med det svarta håret ståendes rakt ut, med den lilla munnen som slår upp i ett brett leende åtföljda av ett lyckligt och nöjt barntjut eller något som liknar ett glatt kraxande. Och de ögonen, de oskuldsfulla och stora ögonen, sådana som bara barn kan ha, tittar hon på mig med en stadig blick, som om att hon tittade rakt i min blottlagda själ, så att jag skäms både för mig själv och för mina gamla synder. Jag ser mig själv reflekteras i hennes nyfikna, livfulla ögon, som att min skuggbild svävar ovanför hennes askgråa ögons outgrundliga hav. Eller dock, som att jag svävar långt ovanför himlavalvet djupt försjunken i eviga stjärnor som hittade sitt bo just i hennes ögon och precis där valt att uppslukande tindra. Den gyllengröna anstrykningen i hennes ögon, som glöder runt hennes pupiller likt en helgongloria, gör hennes blick varm och avslöjar hennes gömda lekiver, hennes milda och känsliga själ, men på en och samma gång och för sina målsättningar en häftig kämpaglöd, en orubblighet och beständighet evig som universum, som tiden själv.

”Min lilla Mila

Vacker som en älva

Med sitt silkeslena hår

Och vita, mjuka vingar”

/Miller

Mila och pappa, (M.R. 2016. CC-BY SA)

Facebook Comments

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen