Helt slut i huvudet och med blandade känslor gick jag ut från Pradomuseet i Madrid. Utmattad, hungrig, törstig och känslomässigt urladdad, satte jag mig på trädgårdsmuren i närheten. Min tomma blick gick igenom människor, byggnader, marken. Rakt ut i tomma intet. Efter några minuter kom kroppen i kapp den vandrande anden. Jag kom till besinning och växlade några ord med min vän, dock kände jag att någon stirrade på mig. Snett uppåt, upphöjd och svart i ansiktet, med en hög hatt under armen, spände han sina stränga ögon i mig. Det var Goya, i egen hög person.
Jag kastade en snabb blick på min klocka – vi hade tillbringat fyra timmar(!) i museet. I fyra timmar vandrade jag genom huvudet, tankarna och handlingarna på en man som levde för 200 år sedan. För första gången kände jag min kropp slukas in i en historisk persons karaktär, verk och sammanhang.
Pradomuseet är stort, med en gedigen samling målningar av olika mästare, främst spanska. Eftersom vi inte hade flera dagar på oss att gå runt på museet var vi tvungna att bestämma oss för något specifikt. Vi bestämde oss för Goya eftersom han sticker ut i museets samling och har ett stort antal verk uppdelade på flera våningar. Vi började från andra våningen och Goyas tidiga period nedåt, mot ”de svarta målningarna”. De svarta målningarna finns i byggnadens källare. En slump?
Den första perioden kännetecknas av ett klart uttryck, mjuka färger utan stora kontraster och lättsamma teman. Aningen komiska avbilder av bönder och deras vardag, jägare, hundar, judiska och romska dansare. Allt detta skulle pryda väggarna i den spanska aristokratins palats och sommarhus, i form av målningar eller gobelänger.
Men redan under hans andra period kunde man se Goyas knivskarpa kritik mot samhället och människor, aristokratin och prästerskapet. Cynismen börjar ta sin form. De målningarna stod i rak kontrast mot Goyas avbildningar av de han betraktade som sina vänner. I de fallen kunde man påtagligt se en uppriktighet, ömhet, närhet och naturlighet. Han lyckades fånga sina vänners ande och uttryck, som med en kamera. Goya använde sig skickligt av sin privilegierade position för att tänja på gränserna för vad som var tillåtet i det spanska samhället på den tiden. Han målade en handfull dryga människor, som nog inte brydde sig så mycket, varken om bönderna eller om någon annan än sig själva. Många av dem skickade rena skitstövelvibbar från målningarna – som Goya faktiskt medvetet ville förmedla. Goyas briljans låg i balansen mellan att å ena sidan skildra vulgaritet och karikatyr, å andra sidan inte tappa huvudet, bokstavligen. Till exempel, i målningen ”Kung och drottning av Spanien, Carlos IV och Maria Luisa, med familj” gör han något ovanligt – han sätter drottningen med barnen i mitten av målningen, kungen står på sidan, bakom kungen står kungens bror, Don Antonio Pascual som tittar på sin bror. Vidare finns det barn, svärson, blivande svärdotter och andra familjemedlemmar på målningen. I halvmörkret står Goya själv, ett självporträtt, som ett vittne från skuggorna (förresten, det knepet tog han från sin kollega Diego Velázquez och hans självporträtt i målningen ”Flickorna”). Därmed är allt i sin sedvanliga ordning. Eller?
I själva verket är inget sedvanligt och precis allt på målningen har ett dolt budskap – drottningen i mitten, med ett högmodigt uttryck, är den som faktiskt håller i trådarna och kontrollerar både kungen och regeringen. Kungen verkar lite åsidosatt och bortkommen, dock står han ett halvt steg framför de andra och i linje med prinsen och tronföljaren, för säkerhets skull, så att inte några målarhuvuden börjar rulla. Även om verket ska föreställa en familjemålning lyser en person med sin frånvaro – premiärministern, Manuel de Godoy, den som i sin tur dominerar över drottningen och är en av drottningens påstådda favoritälskare. Enligt rykten var Godoy pappa till flera av drottningens barn samt den lilla prinsen som drottningen håller i handen. Sanningshalten i ryktena går bara att spekulera i, naturligtvis. Vissa skulle kanske gå så långt att påstå att det är så typiskt män att baktala och sprida osanna rykten om mäktiga kvinnor. Lämpligheten kring graden av förtrogenhet kanske man kan ha åsikter om, då historien noterat att drottningen i sin korrespondens med Godoy pratat om sin menstruationscykel och därefter klimakteriets konsekvenser. Ingen rök utan eld, brukar det heta. Hur som haver, Don Antonio, stirrar på sin bror med ett allvarligt, nästan irriterat min. Verkar som att rykten om drottningens affärer inte gått honom förbi. Don Antonios fru tittar på sin man, som att hon vädjar lågmält till honom ”snälla, säg inget.” En smarrig liten gazpacho det där!
Ett annat exempel på Goyas lek med gränserna är målningen ”Den nakna maja”. Målningen är ett av de första verken inom västerländsk konst som föreställer en naken kvinnofigur av någon som inte var en gudom, utan en alldeles vanlig kvinna. Utöver det, avbildar han kvinnans könshår på målningen – något som inte gjorts tidigare och var synonymt med omoral. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förväntat mig att könshår och mod kunde gnida så väl ihop. Att tidigt bli utnämnd till hovmålare räddade Goya från den spanska inkvisitionen och offentlig garrottering på Madrids stora torg på grund av alltför vågade målningar.
Den tredje perioden, ålderdomens höst, Goya har redan blivit helt döv, munterheten försvinner, mörka tankar intensifieras av politiska konflikter i landet. Napoleons ockupation spär ytterligare på känslan av förtvivlan. Kungafamiljen och även Goya, tvingas till exil i Frankrike, där Goya dör kort efter en stroke. Efter sig lämnar han en skiss av en gammal man med vildvuxet hår och skägg, som går med två käppar och ett kort meddelande: ”Jag lär mig fortfarande.”
Antagligen var jag inte mogen för att uppleva konsten på ett så djupt plan tidigare, men i Madrid föll alla pusselbitar på plats. När Goya gick från tillvarons ungdomliga lätthet, genom de mogna årens kritik och cynism, och så småningom in i ålderns höst med depression och intighet, följde jag honom känslomässigt, i timmar. Jag kände att min interaktion med målningarna under dessa timmar i museet, synkade vibrationerna från Goyas ande, vibrationer invävda i hans målningar, med min andes vibrationer… Jag gick från målning till målning, i tur och ordning. Jag stod framför varenda en och absorberade färgerna, tonerna, uttrycket, spelet mellan ljus och mörker, figurernas placering, budskapet. Efter de svarta målningarna blev jag helt överväldigad av upplevelsen, något som lämnade mig fysiskt och känslomässigt utmattad. Den tredje perioden, de svarta målningarna i museets källare, förkroppsligande av hopplöshet, rädsla och intighet, knuffade mig in i ett mörkt hål, där jag identifierade mig med hunden på målningen med samma namn. Målningen som visar en drunknande hund i dödsögonblicket, strax innan den sista kraften tar slut. Den målningen tog den sista droppen av den kraft och koncentration som fanns kvar i mig – jag orkade inte längre vandra runt i Goyas värld. Jag var tvungen att få Goyas ande ut ur mig och komma ut i den friska luften.
När jag satt på trädgårdsmuren framför museet, helt tom i skallen, tänkte jag att det nog är så metodskådespelare känner sig efter att de ägnat månader åt att analysera karaktären de spelar. Jag skakade av mig den känslan relativt snabbt, men jag kan inte ens föreställa mig hur mycket integritet dessa skådisar har, att de efter många månader vet var karaktären slutar och var de själva börjar. Man kan lätt fastna på den kroken, jaga efter den känslan, bli galen eller till och med dö av den. Kan det ha hänt Heath Ledger när han gradvis sjönk in i Jokerns karaktär? Kan det vara en av anledningarna till att man använder sig av diverse opiater – som en quick fix i en lek med sin egen andes transistor, ett hjul man försöker snurra på för att hamna in i (eller ur) vibrationsfrekvensen med saker och ting runt omkring oss? Så antingen tar du din dos alkohol, kola, gräs eller vad som helst, eller så jagar du samma sak genom att meditera i flera år, leva med munkar i Tibet eller berget Athos, knäböja på en matta fem gånger om dagen tills dina dagar är räknade. Om du nu inte är en naturbegåvning som konstant är i synk med vibrationerna runt omkring dig, kanske får du, som jag, lite flyt, av ren slump och utan andra tillsatser.
För många år sedan i Amsterdam såg jag Van Goghs verk. Jag förstod karaktären, verken och sammanhanget, men kanske tillät jag mig inte eller så kunde jag inte slukas med in i konstnärens ande. Jag saknade nog livserfarenhet och kunskap för att kunna dra ut guldtrådarna från de målningarna. När jag var liten hade vi alla möjliga sorters böcker i hyllan. De är köpta per kilo, verkar det som. Vissa böcker lästes faktiskt, andra var där för att få oss att verka sofistikerade och intellektuella. Dostojevskij, Moravia, Zola och Andrić tillhörde förmodligen den första gruppen, volymen av Fromm, med ett klassiskt brunt omslag, tillhörde förmodligen den andra kategorin. Även om jag tekniskt sett redan vid fyra årsåldern kunde läsa vad som stod i ”chokladen” Fromm, så skulle jag inte ha förstått ett skvatt. Jag såg Gudfadern 1 och 2 minst 30 gånger, varav minst 25 gånger mellan 10 och 17 årsåldern. Varje efterföljande gång jag såg de nämnda filmerna, noterade jag något nytt som la på ett nytt lager av upplevelse i mig. En staplad lasagne av intryck. Perspektivet för någon som har sina egna barn och umgås med de 24 timmar om dygnet i åratal, en person som arbetar med andras barn i åtta timmar om dagen, och en person som inte har egna barn och tar stora omvägar kring dem, skiljer sig rejält åt, naturligtvis. Världen är full av exempel där brist på perspektiv inte tillåter oss att förstå något. Hur kan jag förstå perspektivet hos en diametralt motsatt person om jag inte kan tillbringa en enda dag i deras skor? Hur ska jag verkligen förstå livet och utmaningarna för, säg, en afrikansk homosexuell kvinna med en funktionsvariation?
Att stå emot tidsandan är extremt svårt, nästan omöjligt. Precis som det är svårt, nästan omöjligt, att stå stadigt mitt i en strid ström som river allt framför sig. För att stå emot strömmen, såväl som tidsandan, behövs lite stöd, några referenspunkter som vi kan stötta oss på. Förkroppsligandet av den tidsanda vi lever i är hastigheten och lättheten med vilken vi kan komma åt världens samlade information och underhållning, och de ligger bokstavligen i allas händer. Den rådande tidsandan strider fullständigt mot det faktum att förståelse kräver erfarenhet och mognad, vilket i sin tur kräver tid. Därmed står tidsandan stick i stäv mot tiden.
Därför är perspektiv viktigt, liksom lyxen att inte ha någon som skyndar på oss och att konst – att skapa och att njuta av det – tar tid.
Någon sa att vi tittar på konst eftersom det var den enda ledtråden om att vi har varit på jorden. Någon annan sa att konsten är till för att uppröra de lugna och för att lugna de rastlösa. Kanske är ett av syftena med konsten att ge oss ett nytt perspektiv på det som vi redan känner till eller att föra oss närmare något som är främmande eller okänt för oss.
Goyas ande och den tidsanda han levde i är för alltid invävda i hans målningar. Strålningspunkten för dessa trådar är starkast där de hänger, på väggarna i Pradomuseet. Genom dem viskar Goya till oss från det förflutna, han skickar oss ett budskap som kommer fram 200 år senare. Där berättar han om sig själv, om människor och händelser, om den tidsanda som rådde då. Jag är tacksam och privilegierad över att ha haft möjligheten att åtminstone en gång i mitt liv synkronisera min andes vibrationer med vibrationerna från en konstnärs ande genom hans verk, och röra vid de där oupplösliga trådarna som inte är synliga, men som ändå finns där.
Facebook Comments