Gubbjävlar

(Lästid: ca 6 min)

 

För några veckor sedan satt jag med min son och en vän på min lilla segelbåt. Vi bryggseglade, lyssnade på reggae, drack termoskaffe och snackade. När vi blev nöjda började vi röra oss mot bilen. För att komma till bilen får man låsa upp en dörr i staketet som omger hela båtklubbens område. Få människor kunde missa den feta gula skylten med texten ”Håll dörren stängd”. Jag brukar alltid vara nojig med den där förbannade skylten och tänker noga att stänga dörren efter mig. Som relativt ny medlem på klubben vill jag undvika att någon smart jävel kommer och håller predikan om ”hur man gör i Sverige”. Vilket har hänt fler än en gånger. Denna gång var dörren öppen då en gubbe höll på att hämta en lastvagn i det inhägnade området. När han såg ”blattar” på väg in ställde han sig mitt i gången.

– Och vilka är ni då?

Det blev knäpptyst. När jag blir överrumplad på det sättet har jag svårt med att komma på något vettigt att säga i en handvändning. Däremot, när stunden passerat, då kommer jag minsann på minst tio skitsmarta grejer jag kunde ha slängt ur mig istället för att blänga på personen förvånad över deras fräckhet. Dessvärre, lär jag mig inte med åren. Min första tanke var att det måste vara något skämt. Han ser väl att vi kommer från båten, tänkte jag. Jag bär på en unge på ett och ett halvt år samt en ryggsäck. Min vän bar på en kylväska. Det var inte så att jag slängde en fem hästkrafters Yamaha utombordare över axeln medan motoroljan rann över min bara överkropp. Min orakade, pappaledighetsbekväma yttre måste har räckt för att väcka misstankarna hos en samvetsgrann äldre båtklubbsmedlem gällande min behörighet i hamnen. Sverige må ha brist på poliser men så länge det finns alla ”duktiga” som är framme i tid och otid och leker polis finns det inga problem. Jag är dock van vid den tuffa jargongen som gubbar kan ha ibland, då jag extraknäckt som en busschaffis under min studietid. De brukar slänga ur sig grejer lite plötsligt och provocera lite, men oftast på skoj. Jag tittade mållöst på honom i 5-6 sekunder. En evighet. Under den tiden försökte jag intensivt läsa av hans ansiktsuttryck. Letade efter det där begynnande rycket i mungipan som brukar spricka ut i ett leende. Glimten i ögat. Nada. Han väntade på ett svar. Och han fick det.

– Är det viktigt för dig att veta vem jag är? Vem är du?
– Ja, du vet, vi tog emot många nya medlemmar och jag vet inte vilka ni är.
– Vad spelar det för roll att du inte vet vem jag är? Jag känner inte dig heller.
– Om jag inte vet vem du är kan jag inte låta dig gå in.
– Vet du, gå förbi och stäng dörren är du snäll. Jag har en nyckel och kan öppna dörren själv.
– Jaha, men om du har nyckeln då så… jag frågar bara då det är många nya medlemmar…, han fortsatte att blabla.

Ett medelålders par som stod i närheten fick höra diskussionen och undrade vad det handlade om. Gubben såg att jag inte backar och väntar på att han ska flytta på sig.

– Återigen, du behöver inte hålla upp någon dörr för mig. Flytta på dig och stäng dörren. Jag öppnar dörren själv.

Han flyttade på sig och fortsatte gnälla, bara för att. Sedan var det min tur att ställa mig i dörren. Jag öppnade jackan som gömde nyckeln som hängde i ett snöre runt halsen (mmm, precis som en nubbe ungefär).

– Jag är en betalande medlem i den här klubben. Jag betalar avgiften och uppfyller alla skyldigheter som jag har gentemot klubben. Här är nyckeln! Jag har aldrig hittills varit med om ett sån’t här bemötande och påhopp här. Du är en främling för mig med! Jag behöver inte förklara mig för dig!

Vid det här laget insåg han att han gjorde fel. Han fortsatte dock med sina bortförklaringar som var riktade mer mot hans bekanta än till mig. Självklart bad han inte om ursäkt för sitt beteende och påhopp, utan bara för att jag ”upplevde det så”. En liten men avgörande skillnad. The devil is in the details. Jag vände mig och slog igen dörren så gallret skakade. Ut kom även en saftig svordom på serbiska för att avrunda det hela.

– Skit i honom. Jag lägger inte märke till sån’t här trams längre. Jag förväntar mig inget bättre och blir inte förvånad längre, sa min vän.

Min vän kom till Sverige från Bosnien i början av 90-talet. Då såg en del på flyktingar från Bosnien såsom man ser på flyktingar från Syrien och Afghanistan – som bottenskrapet. Icke-mänskliga. På väg in till stan tog han upp några exempel på det nya hemlandets gästfrihet från hans yngre dagar. Även om det säkerligen finns många fler positiva exempel, har människan en tendens att minnas det värsta. Det är inget personligt. Det är en universell mänsklig egenskap. Att vara positiv tar mer energi. Att vara negativ är djupt rotat i vårt genetiska arv. Den negativa och misstänksamma homo sapiens på Afrikas savann för 200 000 år sedan brukade märka nya ”tuvor” i gräset som inte varit där dagen innan och tog långa omvägar runt dessa. Den positiva och nyfikna dito blev mat till lejonen. Att vara en gubbjävel är ren och skär biologi. Men vi bor inte längre på savannen. Och under tiden som jag väntar på minsta tecken på en omkodning av mänskligt DNA, fortsätter människor ta sig allehanda friheter. Just därför undrar jag hur kloka orden i ordspråket ”när dårar tränger sig fram, drar sig de kloka tillbaka”, egentligen är. När de kloka drar sig tillbaka går det inte att stoppa dårarnas frammarsch.

Av tradition undviker svenskar en öppen konflikt. Så mycket vet jag. Man kör snarare med passivt-aggressiv stil. Här är man duktig på att kasta ut de där bajonettblickarna och blänga på folk längre än nödvändigt när de anser att någon gör fel – som t.ex. om man pratar högt i allmänna utrymmen; om man står på den ”felaktiga”, vänstra sidan i tunnelbanans rulltrappa, då det är en omkörningsfil (samma princip verkar inte gälla på flerfiliga vägar runtomkring Stockholm); eller så slår man slag i saken och skickar en insändare till lokaltidningen när någon tänder en cigg för nära busshållplatsen. Numera upplever jag att svenskarna går oftare in i öppna konflikter. Även när de inte är fulla. I vissa delar av världen kan man få stryk för mindre, inte bara för att man blänger på någon. Även om jag är emot alla former av våld och anser att våldet sällan löser problem, ler jag lite nöjt för mig själv när jag tänker på Mike Tysons ord: ”[…] y’all way too comfortable with disrespecting people and not getting punched in the face for it”. Här tänker jag mest på de där fräckaste i skaran av dårar.

I det här landet har det rått fred i över 200 år. Det är verkligen beundransvärt. Men på sistone, närmare bestämt ända sedan Sverige tagit emot oproportionerligt många migranter för några år sedan – mer än något annat land i Väst per capita, har man kunnat bevittna all slags friktion i samhället. Diskussionen i hamnen hade inte ändrats nämnvärt om gubben istället för ”vi tog emot många nya medlemmar” hade sagt ”vi tog emot många nya migranter”. Same, same. Mekanismen som kommer igång med varje ny våg av migranter är att man drar alla över en kam – oss som är integrerade i samhället, som bor, arbetar, har skaffat barn, betalar skatt, bidrar till det här samhällets utveckling. Man blir en till i raden av ”invandrarsvartingar”. Lite jobbigt är det då det kräver att man hela tiden måste hävda sig, lite grann som när konvertiter måste bevisa att de är större katoliker än Påven själv. Jag märke att mina ”Balkan peeps” för det mesta skiter fullständigt i att hävda något för någon, och majoriteten är ändå redan integrerade. Jag stödjer bådadera till fullo. Till skillnad från oss, äldre migranter från Balkan, de nya migranterna verkar stå emot integrationen. Integrationen av de nya migranter som anlände i stora skaror för några år sedan går långsamt då Sverige inte hade kapaciteter för att ta emot och integrera alla. Enligt SCB:s siffror nyanlända behöver i snitt 9 (nio!) år att etablera sig på arbetsmarknaden. För allt människor jobbar med i Sverige är rocket science. Uppenbarligen. Barn till äldre migranter från utomeuropeiska länder – barn som är födda och uppvuxna här, som gick i skolan här, är de samma som tuttar eld på bilar och kastar stenar på blåljuspersonal i invandrartäta områden där de själva bor. De kidsen är säkert inte själva på det klara med vilka de egentligen skadat på kuppen. Vissa av de där äldre stenkastarna skulle senare gå och fylla på ISIS-leder i Syrien och Irak.

Vad tjänar allt detta till? Handlar det om någon ädel impuls – en protest mot deras och deras föräldrars misslyckade integration? Eller är det en motsträvighet vi pratar om? Pojksträck rentav? Man kan tvista därom. Det kan verka som att t.ex. somalier, afghaner, syrier och andra utomeuropeiska befolkningar vill tvinga på svenskarna sina traditioner och religion (tänker på islam då den skrämmer mest). Tveklöst råder det sådana motiv i vissa kretsar. Men, här ifrågasätts värdet av integrationen som sådan. Därför är det inte så konstigt att Sverigedemokraterna ser på integrationen som ett misslyckat projekt, vilket ledde till att partiet växte sig stark väldigt snabbt och står nu stadigt på andra plats enligt opinionsundersökningar. Jag hårdrar konfliktlinjen men något förenklat är det följande – svenskarna vill assimilera invandrarna, invandrarna vill omvandla svenskarna. Därför handlar hamngubbens fråga: ”Och vilka är ni då?”, en konflikt på en långt större skala. Här handlar det inte bara om en härskarteknik där i mötet av två likvärdiga personer, den ena av dem tar sig rätten att resa sig över den andra av någon anledning. För gubben är det en existentiell fråga och gäller fortlevnad av nationen, traditionen, religionen. Alltsammans orsakat av en rädsla att majoriteten på något sätt skulle förlora sin dominerande ställning. Och jag är så förbannat less på att gå in i hans problematik och spela hans jojo-spel. Vi accepterar dig, vi accepterar dig inte. Jag har min lilla värld i min lilla bubbla. Som en riktig gubbjävel. Människor är generellt sett gubb- eller kärringjävlar. De yngre är duktigare på att dölja det. De gamla försöker inte ens att dölja det, just för att de är gamla. Jag köper det. På alla sätt och vis och för varje dag som går blir jag mer av en gubbjävel. Naturens gång, vad vet jag.

För några dagar sedan var jag på fjällvandring med min son och min far. Vi besökte Njupskär, Sveriges högsta vattenfall, som ligger nära gränsen till Norge i Fulufjällets nationalpark. Jag kidnappade farsan, en gammal scout, som jobbar för mycket och som behöver lite miljöombyte. Tre generationer Radulovićs gav sig iväg på ett äventyr. Jag hade barnet i bärstolen på ryggen, farsan gick bakom mig. Vi gick på väl tilltagna spänger som ledde över myrmark täckt med tjock mossa. Fjällen var utsmyckad med barr- och lövträdens underbara färger. För det mesta stod tallar, granar och björkar utspridda på sluttningar med löven som skiftade i limegrönt, citrongult och illrött. Sen höst i fjällen. Bitande kyla, men soligt. Vi tog in alla intryck. Själen sträckte på sig. Först med fram- och sedan med bakbenen, som en katt efter en skön tupplur. Farsan var glad, rusig av lycka som utsikten som sträckte sig framför honom erbjöd. I det tillståndet började han prata serbiska lite högre i och med att jag gått framför honom. Mot oss gick ett äldre par. Gumman gick framför gubben. Den spångade stigen var så pass bred att två, till och med tre personer kunde få plats på bredden. Av hänsyn gick jag längst ut till höger, vid kanten med sonen på ryggen. Farsan gick en halv axelbredd till vänster om mig. Gubben, knädjupt på väg ner i graven, gick mitt i vägen. Som om han befriade Sverige från tyskarna 1945. Men låt oss inte gå in i svenskarnas krigsmeriter under Andra världskriget, det lär inte sluta gott. Hur som helst, tittade jag på honom och ville hälsa, för det är kutym, folkvett, när man är ute i skogen eller sjön och utelämnad till naturens nycker. Fick bara en lömsk blick tillbaka, så ingen av oss sa något. Jag la märke till att han passerat mig lite väl nära men jag tänkte inte särskilt mycket på det. Ändå märkte jag att något inte stod rätt till. Ett och ett halvt steg senare kom gubben till farsan, blängde mot honom, stack ut armbågen och slog honom i bröstet. Farsan blev förvirrad. Stannade upp. Tittade på honom med armarna utsträckta längs sidorna. Gubbjäveln vände sig, blängde på honom stumt, men fortsatte att gå. Farsan log. Lyckligtvis.

– Såg du den där dåren? Han armbågade mig med flit. Han är förbannad för att vi pratar ett annat språk.

Hur borde man agera i det här fallet? Att ge honom en käftsmäll tjänar inget till, trots att gubbjäveln gjort sig förtjänt av en. Som tur är armbågade han inte mig, särskilt då jag hade barnet i bärstolen på ryggen och stod längst ut på kanten. Jag vet inte hur jag hade reagerat. Måste dock nämna att jag hade grymt bra kängor på fötterna. Välsmorda med vaxfett och färskt polerade. Vem vet, de kanske hade letat sig mellan russinskinkorna svepta i marinblå chinos.

Är naturlivet och seglingen två av svenskhetens sista fikonlöv? Den sista barriären där man får knäcka sin Norrlands Guld och ”vara sig själv för en stund”? Utan att behöva dela den med blattarna? För det är så jävla jobbigt. Ytterligare en sak att ta hänsyn till. Man har ju redan släppt fram fruntimren, barnen, djuren, miljön. Det känns i alla fall som att den generationen spelar nu på sista versen och jag hoppas att deras bättre versioner kommer att bära facklan vidare. Alla dessa funderingar kanske inte stämmer alls och att jag bara inbillar mig. Det kan också vara så enkelt att jag under min pappaledighet blivit mer utsatt för gubbjävlar – det är bara föräldralediga och panchisar ute ju…

Farsan och jag började skratta högt åt den bisarra situationen som utspelade sig mitt i skogen.

– Jag vägrar låta honom provocera mig. Ingenting kan förstöra en så här fin dag, sa farsan.

Jag förblev fundersam. Skulle de kloka dra sig tillbaka eller tränga sig fram?

Får nog omformulera det där från tidigare.

De kloka… väljer sina strider.

/Miller