Nu när det blåst upp till en korruptionsstorm i Bryssel kring Qatargate, finns det plötsligt lite extra utrymme för oss i Sverige att vältra oss i vår egen självgodhet. Och med all rätta – Sverige ligger trots allt i toppskiktet på Transparency Internationals Korruptionsindex, som det heter. Lite anledningar att slå oss för bröstet finns det ju… Eller?
I Qatargate finns alla ingredienser för en god sörja – ett antal razzior, några oansenliga men pengafyllda koffertar, flera saftiga brandtal i EU-parlamentet av bland annat den grekiska EU-parlamentets vice talman, Eva Kaili; en näve qatarisk arbetsmarknadsminister, Ali bin Samikh Al Marri; en nypa italiensk före detta EU-parlamentsledamot, Panzeri; samt, en gnutta Francesco Giorgi, Eva Kailis partner och tillika grundare till en icke-statlig organisation med det nobla och, i sammanhanget, rätt så ironiska namnet, Fight Impunity, vars mål är att bland annat ”främja ansvar som en central pelare i arkitekturen för internationell rättvisa”.
Anledningen till att Qatar strösslat med sina oljepengar över ovan nämnda personer, var att köpa ”ambassadörer” som skulle skönmåla Qatars bild i EU och vinna konkreta politiska fördelar. Fördelarna handlar inte bara om rätten att arrangera fotbolls-VM, utan även om att rentvå sig från de usla arbetsförhållanden för byggnadsarbetarna som byggde arenor där VM skulle utspelas samt säkra rätt till visumfri inresa till EU för qatariska medborgare. Det som är särskilt allvarligt med Qatargate är att den avslöjade korruptionen underminerar förtroendet för Europaparlamentet, EU:s enda folkvalda institution. Korruptionsskandalen har inte bara skakat om EU:s demokrati och dess värderingar i dess grundvallar, det har även försvårat för EU att hävda sig som en auktoritet gentemot sina medlemsstater (läs Polen och Ungern[1]) som åsidosätter EU:s grundläggande värden såsom demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter.
Och allt detta hade varit frid och fröjd om den europeiska korruptionsskandalen inte sammanföll med vår alldeles egna polisiära skandal, härva, situation, oegentlighet, otillbörlighet… Kärt barn, många namn, som bekant är.
Vad det kära barnet egentligen heter är inget annat än ren och skär korruption. Synd bara att det råder ett klimat där man inte vågar kalla en spade för en spade och säga att hela korruptionsskandalen kring regionpolischefen Mats Löfving och Noas underrättelsechef Linda H Staaf osar av korruption, jäv och nepotism. Att kalla korruptionen inom Polisen för skandal, härva och situation eller liknande, förmildrar allvaret av det som skett och vaggar oss i en falsk uppfattning om att korruption inte förekommer i Sverige och att det är något förbehållet länder med ”mutkulturer” i Sydeuropa, icke-demokratiska länder i Afrika, Mellanöstern… ja, att det förekommer överallt utom just i Sverige.
På ett seminarium hade jag nöjet att lyssna på juridikprofessorn Olle Lundin prata om just mutor, jäv och korruption. Föredraget bekräftade för mig den delen som i folkmun vanligtvis heter ”vi i Sverige är världsbäst på …” *fill in the blank*. I det här fallet – korruption. Alltså, det som Transparency Internationals Korruptionsindex mäter, är inte förekomsten eller avsaknad av korruption, snarare mäter den befolkningens uppfattning om korruption. Så att vi ligger högt på denna lista antyder det inte att vi inte har korruption i Sverige, snarare handlar det om våra egna uppfattningar om korruption förekommer eller inte. Om något, så är vår höga placering på den listan inte ett tillförlitligt tecken på förekomst av korruption i Sverige, snarare visar den att tilliten i samhället är högt. Beundransvärt på många sätt, men också naivt – och naivitet hos vuxna är allt annat än gulligt, särskilt när kostnaden för naivitet landar tillbaka på samhället i form av korruption.
Vad är korruption?
”Korruption är missbruk av makt- eller förtroendeställning för personlig förmån eller till förmån för en annan person eller grupp till vilken man har ett lojalitetsförhållande.”, enligt FN:s definition.
Har vi korruption i Sverige? Professor Lundins svar på den frågan är klart som ett korvspad: ”Japp!”. Bland exemplen på korruption som figurerat i Sverige kan nämnas lyxlogen på fotbollsarena i Malmö, jäv kring anställningar hos Riksrevisionen, Systembolagets mutresa till Tjeckien, muthärva inom polisen och Kriminalvården, Svenska kraftnätschef som anlitade vän… Listan bara fortsätter. Då pratar vi om de kända fallen, mörkertalet brukar vara mycket större. I likhet med det sista exemplet kan man med säkerhet säga att det som hänt hos Polisen de senaste dagarna är jäv så det bara dundrar om det. Problemet är bara att allmänheten glömmer rätt fort om korruptionsskandalerna. De inblandade byter arbetsplats och fortsätter arbeta vidare. Hur är det möjligt? All korruption är inte olaglig/kriminell. Förlåta en överträdelse är en sak, men att glömma är en helt annan. Har man ertappats med att vara korrupt borde det komma med viss konsekvens – exempelvis att man får kringskuret ansvar, särskilt om området man verkar i finansieras av offentliga medel.
Att korruptionsskandalen inom polisens högsta ledning förekommit skadar förtroendet för Polismyndigheten. Obekväma frågor ställs kring polisens underrättelsearbete. Kompetens och meriter hos NOA:s underrättelsechef ifrågasätts – inte helt grundlöst om man tar i beaktan en knivig situation i storstadsregionerna där gängrelaterat våld eskalerat i en stor omfattning, där de flesta skjutningar sker nära skolor samt polisens oförmåga att hantera så kallade påskupploppen i våras.
Det för mig intressanta i sammanhanget är att frågor om NOA:s underrättelsechefs, Linda H Staafs, meriter, eller snarare brist på sådana, stack i ögonen på folk och gick att läsa på Flashback redan för två år sedan. Flashback är ett forum där tonen är otroligt rå och rykten om personens personlighet, privatliv och annat mer eller mindre väsentligt dissekeras in i minsta detalj. Användarna på Flashback är anonyma och kommentarerna lämnas under alias. Fegt att gömma sig under alias? Ja. Grundlösa påståenden? Oftast. Men, bortser man från de råa och oväsentliga kommentarerna, går det att läsa en del överraskande kommentarer som har en så pass hög detaljrikedom om personen i fråga, att det antyder att personer gömda bakom sina alias är väl insatta i bland annat Linda H Staafs liv och gärning. Regionpolischefen Löfving omnämns i rätt komprometterande sammanhang, våld och minst sagt övrigt opassande beteende (läs förföljelse); nuvarande ÖB Bydén länkas ihop med femme fatale Staaf… Med facit i hand kan man återigen göra det gamla talesättet gällande – ingen rök utan eld. Medierna ligger två år efter vad Flashbackanvändarna hävdat om underrättelsechefen. Min inställning kring Flashback har ändrats och även om jag alltid kommer att applicera ett eget filter på vilka påståenden och antydningar jag köper, kommer jag inte per automatik att avfärda forumet som helt oväsentlig.
***
Innan man iklär sig rollen som en moralisk kompass, är det bra att man inte glömmer bort att påverkan på olika nivåer samt kors o tvärs mellan personer, stater och samhällen i stort, inte är något nytt egentligen, att det pågår hela tiden och att vi själva deltar i det. Man kan fundera om påverkan är finare för att det inte involverar pengar och/eller för att vi själva gett oss klartecken genom att kalla den laglig. Det finare namnet för påverkan kan vara lobbyism, psykologisk påverkan via exempelvis sociala medier, diplomatiska förhandlingar och så vidare.
Om man tar ner det från den abstrakta nivån till något mer vardagligt som jag själv kan relatera till finns det några frågor man kan ställa sig. Är det finare att jag får min äldsta att städa sitt rum för att jag förhandlat med hen eller för att jag involverat en veckopeng? Om jag däremot, genom veckopengen, får min äldsta att påverka min yngsta att städa sitt rum, är det fulare, är det korruption? Antagligen, även om syftet är uppfostran snarare att skaffa sig diverse fördelar för egen vinning. Det hela kanske kokar ner i slutändan till att man behöver, med viss regelbundenhet, se sig själv i spegeln och ta sig en funderare kring vilken värdegrund man själv har. En exercis som både människa och organisation bör må bra av.
/Miller
[1] EU-fördragets artikel 7-förfarande som möjliggör att EU tillfälligt upphäver vissa rättigheter som en medlemsstat har.
Facebook Comments