(Lästid: ca 5 min)
En promenad i sen höst. Eller snarare på den hårfina linjen som skiljer höst från vinter. Den årstiden när man samtidigt känner doften av fallna löv i leran och när luften doftar av kommande snö. Vintern ligger bakom hörnet och lurar. Men hösten ger sig inte. Den hade några ouppklarade affärer. En sak till att fixa och sedan dra sig tillbaka.
Mig.
Jag undrade just om jag överhuvudtaget skulle känna hösten i kroppen. Svårt att hinna känna efter i vardagens mikropauser – mellan vardagsbrottning med min son när jag försöker dra på honom overallen, när jag skyndar till lekparken så att han kan leka av sig (läs: trötta ut sig), när jag fixar käk, badar, borstar tänderna, läser saga och nattar in oss båda så att mina storslagna planer om allt jag kommer att hinna med, ”bara barnen lägger sig så”…faller ihop som ett korthus.
Dagens promenad började på samma sätt. En häftig strid mellan sonen, mig och overallen utspelade sig i hallen. Sömnen gick segrande ur. Jag blev lite ställd. Ungen somnar alltid på väg hem från lekparken. Vad skulle jag göra med all denna lediga tid? Skulle jag vara en duktig hamster i hjulet och pyssla med något idiotsyssla hemma eller gå ut på en promenad ändå? Jag bestämde mig för att improvisera och gick ut. Bland alla små djävular som lurar inne i mig, finns det tveklöst en jazzare däri, saker och ting blir oftast bäst när jag improviserar.
Intet ont anande stegade jag fram på gångbanan mot det närliggande naturreservatet för en sedvanlig promenad runt mina två sjöar. Så fort jag flyttat mig lite från asfalten och kommit en bit bort från trafiksurret kom jag in i mitt rätta element. Jag gick förbi en stor hästkastanj som vid det här laget tappat alla sina nötter, sedan förbi några magra nyponbuskar vars grenar böjt sig under tyngden av sina glänsande röda frön, och fortsatte längs med lindallén som doftar underbart på våren. Just den här höstdagen har gatan ”Vackravägen” gjort sig välförtjänt av sitt namn. Ingen och inget hindrade mig från att ta in alla vackra höstlövsfärger. Av alla årstider är det just hösten som löven anstränger sig mest för att göra sig fina för och kokettera med. Det räcker med den lättaste höstpusten för att löven ska ge sig hän. I tio minuter skred jag fram på den våta asfalten som var dekorerad med lövens höstdräkter och tittade på hur de föll tätt, lite varstans från olika träd.
Då kände jag den. Hösten, den gamla tjyven, låg och lurade bakom hörnet, tålmodigt väntandes på sin chans, när lillen somnade och när jag började promenera runt mina sjöar. Den smög sig på mig bakifrån, omfamnade mig med båda armarna och svepte in mig i sin rock som var kall men ändå varm med alla sina höstfärger. Jag satte i hörlurarna och sökte på ”autumn leaves” i telefonen. Sökresultatet visade en svartvit video med låten med samma namn. En till mig hittills okänd kvinna satt på en stol framför micken, med en gitarr i handen. Jag tryckte på play och hon började plinga fram introt till en vemodig melodi. Rösten började sjunga sångens första ord: ”The falling leaves…”. Det var det. Det här var en soundtrack till en lugn senhöstspromenad. Hon hade en klarhet i rösten. Hela hennes varelse hade en försynthet i sig. Perfekt i sin enkelhet men ändå fylld med inspiration. Hennes röst bar mig iväg någonstans, till en kreativ sfär. Jag kände en impuls att jag bara var tvungen att skapa något med mina bara händer. Vad som helst. Nu.
Jag ställde mig under tre lönnträd under vilka de fallna lövbladen låg utspridda och såg ut som ett överkast utsmyckat med varma nyanser av grönt, gult, cinnober och brunt. Jag tryckte in fotbromsen på barnvagnen, tog fram en tygkasse från barnvagnskorgen under min son som låg och susade sött, och började välja och vraka bland löven. Jag hittade även några fina kottar och jag kom ihåg den där hästkastanjen från början av promenaden och nötterna som låg under den. Den tanken fick mig att känna där och då att tillfälligheter inte finns. Everything happens for a reason. Idéen var att få igång barnen, att pyssla lite och fylla vår annars så nakna taklampa i vardagsrummet med höstlöv, kottar och kastanjenötter.
När barnen somnade satte jag mig vid datorn för att leta rätt på kvinnan som spelade den där låten som berört mig så. Den här gången gick jag direkt till ”tuben” och knappade in ”autumn leaves”. Sökresultatet visade flera olika tolkningar av den här låten. Nat King Cole reciterar nästan låten, Sinatra är för seg, Clapton är för grov.
Låten ”Autumn leaves” är från 1945. Den väntade tålmodigt i 18 år att Eva Cassidy skulle födas och nästan ett halvt sekel till, närmare bestämt 51 år, för att den här sångerskan skulle väva in sina känslor i den, och framföra den en januarikväll 1996, och på så sätt få låten att leva igen, så att man kan känna höstlövsdoften och se alla dess färger. Jag lät spellistan ha sin gilla gång. Efter några låtar började Mick Fleetwood, bandledaren till rockbandet Fleetwood Mac, att berätta allt gott om Eva Cassidy. Mick ägde nämligen en klubb i Alexandria, delstat Virginia (på gränsen till Washington D.C.), och en dag gick han till ett möte han arrangerat med de lokala talangerna. Eva var en bland de som dykt upp. Mick letade efter passion, om det fanns något där som berörde honom, som han ansåg var ”sött”, där det fanns drama i tolkningen av låtarna. Enligt Mick var Evas röst hennes trollstav. På den känslomässiga nivån påminde hon Mick om Peter Green. Mick menar att han kände hennes personlighet, att hon var pur som snö, som kristall och samtidigt lite envis. Hon ville lyckas men inte till varje pris. Hon letade efter någon som skulle förstå henne men hon hittade ingen. Efter ett samtal med Mick gick hon med på att försöka ge sig in i skivbolagens spel. Hon hade en förhandling med ett skivbolag i New York som såg potential i henne, men bara för sig själva, vilket inte var hennes vision. Det blev ingen deal, hon gick iväg för att de ville ta hennes väsen och göra henne ”passande”. ”Hur blir det med mig, med mitt väsen”, sa hon innan hon gått därifrån. ”Eva var alldaglig men helt underbar tjej som inte hade det minsta intresset till att ”fluffa upp” något, utan hon ville bara sjunga”, sa Mick. Han ansåg att man inte behövde glänsa för att vara bra, men inte nog med att hon glänste, hon hade även en slags magi, något som Mick kallar för ”det”. Mick ser henne som en som tolkar låtar och som har så pass mycket styrka och självkänsla att hon utan problem kan framföra en låt som alla redan gjort. Det var just därför hon ville framföra dessa låtar, för att det handlade om utmärkta låtar och för att hon visste att hon kunde sjunga dem. Hon var orädd och ville inte sjunga låtar hon inte hade en känsla för.
Jag var redan hänförd av hennes artisteri men det faktum att hon inte ville pumpa upp tuttarna och svälla upp läpparna för en handfull dollar visar på integritet hos en utomordentligt skön person. Jag ville kolla var hennes nästa koncert var, ville höra henne live. Började söka vidare och kom till Wikipedia. Då förstod jag varför Mick Fleetwood berättade om henne i dåtid.
Eva Cassidy avled nämligen i hudcancer, samma år som hon sjung den låten, i november 1996, endast 33 år gammal. Hennes första album kom ut en månad efter hennes död. Peter Green gick bort i somras. Han var en av grundarna av rockbandet Fleetwood Mac och är vald till ”Rock and Roll Hall of Fame”. Hans verk, bland vilka återfinns ”Albatross” och ”Black Magic Woman” är tidlösa. Peter Green blev sjuk i schizofreni på grund av drogmissbruk och när han fått i sig en cocktail av LSD och andra droger, men han fortsatte skapa ända till slutet. Eva fick vänta ett bra tag på Peter, men nu när de är där någonstans tillsammans, hoppas jag att Peter tar henne på en gemensam flygtur ovanför det öppna havet. Som två albatrosser.
Vår lampa i vardagsrummet blev som den blev. Resan dit var viktigare än målet. Ljuset sprider mysiga varma färger. Hösten har flyttat in i vårt hem.
/Miller
Facebook Comments