(Lästid: ca 1,5 min)
Hur kommer det sig att just jag blivit en magnet för dårar? Och varför finns det så många dårar? New age-filosofin säger att enligt attraktionslagen drar man till sig positiva eller negativa livserfarenheter beroende på om man har positiva eller negativa tankar. Om jag drar till mig dårar, då måste väl jag vara en dåre själv, enligt den logiken.
Under min tid på grundskolan var jag en insektslik varelse. Nej, jag förvandlades inte till en skalbagge, som Kafkas Gregor Samsa. Jag var bara flitig som en myra och arbetsam som ett bi. Eftersom jag var lugn, tystlåten, tillbakadragen och väluppfostrad pojke, passade min klassföreståndarinna på att byta mina bänkkamrater titt som tätt. Jag hade för lång stubin, och dessutom den modellen som brann långsamt. En fördröjningsstubin. Därför fick jag sitta med alla rastlösa, aggressiva och lata klasskamrater, så att jag skulle ”påverka” dem positivt.
Förutom fördröjningsstubiner finns det även snabbstubiner. Det lärde jag mig när grannpojken, den tjocke Ivan, knyckte ett stycke av vardera typer av stubiner från sin farsa, som jobbade som bergsprängare på dagbrottet i Bor. När jag säger dagbrottet i Bor, tänk Kiruna, fast i ett socialistiskt samhälle. Ivan fick oss kompisar att hålla i den svarta fördröjningsstubinen med fingrarna när han tände den med sin tändare. Stubinen brann långsamt och man såg gnistorna tydligt, och vi släppte taget om stubinen i tur och ordning allteftersom glöden började komma för nära fingrarna. Därefter gav han oss den röda, snabbstubinen, på ren jävelskap. Den brann så snabbt att alla som höll i stubinen brände sina fingrar. Bergis en bergsprängarfason. Samma kille snodde en gång sin farsas hela lön och delade ut den till kompisarna. Men det är en helt annan berättelse. Saken är den att de svagare eleverna påverkat mig också. Man försöker övertala, resonera, men ofta slutar det med att man håller käft och lider i det tysta. Man pyr långsamt som den där svara stubinen, och man hoppas på att glöden hinner släckas innan dårarna går över gränsen. När de gått över gränsen är det som att någon tänt på den röda stubinen, på ren jävelskap, och så smäller det! Man visar tänder och sedan är man lugn ett tag.
Så kan man göra när man är en snorunge, när man vuxit upp kan man inte hålla på så utan att det blir kontraproduktivt. Man får använda sig av annan teknik för att hantera de som går på ens nerver. Men hur mycket än jag försöker vara ”zen”, att andas djupt, räkna till tio, se saker ur ett större perspektiv, eller använda humor som vapen mot dem, kan jag inte bortse när människor beter sig som dårar. Min fru säger att livet sänder mig dårar för att det vill lära mig hur jag ska hantera dem. Hon har säkert rätt. Under tiden, tills jag lärt mig att hantera dem, lever jag enligt devisen: ”När livet ger dig citroner – gör en lemonad”. Det här är alltså ett kreativt försök att smälta dårar och rensa ut dem ur systemet genom att skriva. Livet får skicka mig dårarna allt det vill – då har jag mer ingredienser till min lemonad.
Jag vet dock att det här med dårarna inte är något personligt.
Som Jack Nicholson säger: ”Även ostron har sina fiender.”
Let’s dance!
/Miller
#seuppfördårarna
Facebook Comments