Trump vs Biden – “Tomayto” vs ”Potahto”

(Lästid: ca 7,5 min)

 

Har dammet hunnit lägga sig ännu efter Bidens förmodade valseger? Har hyllningskören sjungit klart nu? Nu när baksmällan mest sannolikt gått över kan vi kanske se saker ur lite bredare perspektiv. Åtminstone tills de tre kvarvarande stater hunnit räkna klart rösterna i ”världens främsta demokrati avundat för sina robusta institutioner”, som Biden uttryckt det häromdagen.

Om någon missat det vittnar meningen mellan citationstecken om att jag är skeptisk mot uttalandet. Jag anser att det finns bättre fungerande demokratier i världen med robustare institutioner, men jänkarna är världsbäst på självsuggestion – en teknik som liknar självhypnos som har för syfte att intala sig själv saker. När löpare från USA ger intervju precis efter att de förlorat ett lopp på VM eller de olympiska spelen, låter det som att de i själva verket vunnit loppet. Kanske är det fördelaktigt att ha lite ”power of positive thinking” när man är en idrottare, eller att lida av vanföreställningar, som det också heter. Ännu bättre exempel, som både folk i och utanför USA svalt med hull och hår, är väl berättelsen om den amerikanska drömmen som bäst lämpar sig på bio med popcorn och läsk i handen.

Antalet komiska och sarkastiska inlägg efter Joe Bidens förmodade valseger i USA:s presidentval hotar att spränga sociala mediernas servrar. Skämten dras på Trumps bekostnad. Jag gillar det. Människan var ju en gaphals innan, under och efter sin tid i det Ovala rummet. Man skulle kunna skriva diverse attribut på hans panna med en permanent märkpenna. Trots risken att bläcket inte skulle fästa på honom skulle man med gott samvete kunna skriva: ”narcissist”, ”sexist”, ”populist”, ”högerradikal”, ”fascist”… Listan är dock inte heltäckande och antecknaren riskerar att fortsätta skriva över hans kropp då allt inte skulle rymmas på hans panna. Lite motbjudande tanke. Men inte lika motbjudande om man skulle använda sig av löjtnant Aldo Rains pannskrivarmetod från Inglourious Basterds.

Men är det bara jag eller verkar det som att det urskillningslösa skällandet på Trump riskerar att vara kontraproduktivt och tvinga de som vacklar, rakt in i fållan där Trump väntar med handen redo att ”grab them by the pussy” (eller manligt dito)? Jag tänker på den stämningen som rådde i den svenska samhällsdebatten innan Sverigedemokraterna valdes in till Riksdagen? Ni vet, den där stämningen när ”vänsterliberala” (som Åkesson kallar dem) betecknade allt och alla som högerradikala, rasister och en ”brun sörja” om man ville nämna invandring och siffror i en och samma mening. Vi vet vad som hände sedan. Den inställningen knuffade människor, som tvivlade på Sveriges kapacitet att ta emot för många flyktingar och ville diskutera siffror, rakt in i SD:s händer. Det polariserade det svenska samhället ytterligare, och ledde till att SD fått ännu mer stöd. Sedan fick de ”etablerade” partierna krypa fram till korset där de rentav tävlade i vem som skulle visa mer handlingskraft och hårda tag vad gäller begränsning av invandring. Bara för att vinna tillbaka väljare som flytt sin kos till SD.

Det senaste valet i USA har kulminerat i en uppvisning över de sprickorna i det amerikanska samhället djupa som Grand Canyon, som går längs med de ekonomiska, religiösa, kulturella, etniska och raslinjerna. Trumpeffekten på amerikansk politik med twitterdiplomati, användning av alternativa fakta, populism – som både hämtar sin kraft ifrån och göder konspirationsteorier, den hypnotiserande psykologiska effekten som ”försäljarsnacket” med överanvändning av superlativ i alla (o)möjliga sammanhang, gör dokusåpa av amerikansk politik. Väljarna svarar uppenbarligen på det ovannämnda, vilket mest sannolikt kommer att leda till mer och värre framtida ”Trumps” som presidentkandidater i USA.

Jag kan dock inte låta bli att känna ett visst obehag över den eufori med vilken människor, tvärs över klasser, länder, inkomstgrader, hierarkier, kändisstatus och allehanda kategorier, hälsat Joe Biden som en frälsare. ”The decency has finally returned to the White House”, har vid det här laget blivit något av en standard i det här sammanhanget. Alla de som dragits med strömmen får ta sig en riktigt ordentlig funderare och vara ärliga med sig själva om deras glädjefnatt beror på att Donald Trump är borta eller för att Joe Biden verkligen är en man som kommer att ”återställa anständighet” till Vita huset.

Så många har velat se Trumps rygg när han lämnar det Ovala rummet att de drabbats av tsunamimentalitet på kuppen. Kort förklarat innebär tsunamimentalitet att människor i katastrofdrabbade områden har en ”det löser sig”-inställning. Därmed glömmer de snabbt bort katastrofer och inte är bättre förberedda nästa gång tsunamin kommer och sveper allt i sin väg.

Jag passar på att påminna om republikanen George W. Bush. Ni vet, den charmiga Texaskillen som inte kunde skilja mellan sin högra och vänstra hand och ibland agerade måltavla för irakiska journalisters skokastartävling. Samma kille som i förbifarten startade kriget mot terrorn, invaderade Irak och Afghanistan, avlyssnade sina medborgare under skyddet av Patriot Act, godkände tortyr som förhörsmetod, fick CIA-agenter att härja runt i andra länder på jakt efter terrormisstänkta, med de berörda ländernas goda min och bortkastad suveränitet. Sverige där inblandat. Med all rätta törstade världen efter ändring av Bush-doktrinen.

När demokraten Obama kom till makten gav han i alla fall människorna ett hopp om att saker och ting skulle ändras. Hundratals miljoner människor världen runt blev så glada i brallan av hans fantastiskt lyckade valkampanj och PR-team, att de fått hoppet tillbaka om att en bättre värld visst var möjlig. Idealismens blomstertid var nu kommen med lust och fägring stor. Ska presidentkandidater i USA vinna valet i sitt eget land verkar det som att de måste även övertyga omvärlden. Bland de övertygade var även Nobelpriskommittén i Oslo. De drogs med såtillvida att de gav människan ett fredspris i godan tro. Européer älskade Obamas intelligenta framtoning, eleganta sätt, smarta och torra humor och vältalighet. Inte många statsmän på planeten skulle kunna få trafiken på E4:an mellan Arlanda och Stockholm att stå still, i båda riktningar, under ett officiellt statsbesök i Sverige. Ännu mindre skulle någon kunna få en polishelikopter att hovra konstant ovanför Grand Hotel inne i centrala Stockholm under dagarna tre. Av alla anglosaxare älskar Sverige sina jänkare mest. Kanske för att många av ”mors lilla Ole” lessnat på att mata björnar i Dalarna och utvandrat till Minnesota, så man känner en stark tillhörighet med dem. Obama var en charmör med ett välsmort munläder. Uppenbarligen gillar alla en smooth talker än en loud-mouth. Den förra typen kan komma undan med en hel del också, hälsar med facit i hand den tidigare praktikanten Monika från Vita huset.

Visst passade Obama på att bomba Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Jemen, Somalia och Pakistan under sina två mandatperioder. Men han använde sig av diplomati för att lösa det nukleära dödläget med Iran och var första amerikanska presidenten som drack mojito i Havana sedan 1959. Den förra skaran förtjänade väl ändå att bombas sönder, bli en övningsplats för USA:s elitstyrkor, drönare och cybervapen? Man får väl ändå balansera ut det hela om Obama och säga att han aldrig presenterat sig själv som en pacifist. Alla andra hoppades på att han skulle bli det. När människor kommer med svepande hyllningar, rentav idoliseringar av andra människor på grund av någon eller några kvaliteter, har de så lätt att bortse ifrån eller släta över deras brister. Det är inget nytt att människor i tider som de uppfattar som kris söker efter hjältefigurer och ledare som viftar med moralens fana (jfr med Greta Thunberg, klimatändringarnas Jeanne D’Arc). 

Jag vill lyfta ett varningens finger när jag ser på det förra maktskiftet från republikanerna till demokraterna. Ett liknande scenario håller på att utvecklas nu.

Republikanernas Trump har under sina fyra år vid makten åstadkommit en del saker: omstrukturerat sammansättningen av Högsta domstolen, upprättat Rymdstyrkorna som en ny gren i USA:s militär; dragit ner företagsskatterna från 35 % till 21 % med syfte att öka investeringar, produktivitet och högre löner; skapade en fängelsereform (First Step Act) och besegrade ISIS-kalifat och dödade Al-Baghdadi. Allt detta hamnar i skymundan av Trumps många misslyckanden: polariserade landets vita och svarta befolkning ytterligare genom sin hantering av nynazistsamlingen i Charlottesville och mordet av George Floyd som ledde till Black Lives Matter-rörelsen; drog ner till avgrunden bilden av USA globalt genom att förolämpa sina allierade och ”flörta” med diktatorer; dra sig ur Parisavtalet om klimatförändringar; hotat dra in finansiering av NATO; skämde ut USA genom att hantera coronaviruset som han gjorde; hanterade skamligt migrantfamiljer genom att splittra föräldrar och barn och satte barnen i burar; dragit sig ur det nukleära samarbetet; dragit ut sina trupper från norra Syrien och övergav sina kurdiska allierade till att bli invaderade av turkisk militär; dödade den iranske generalmajoren, Qasem Soleimani, i en drönarattack; försvagade sjukvårdsreformen Obamacare; blev åtalad inför riksrätt för hans förbindelser med Ukraina; försatte USA:s ekonomi i kris på grund av hans hantering av coronaviruset; och sist men inte minst, fick själv COVID-19.

Demokraten Joe Biden är ingen frälsare.

Han har blivit kritiserat för många saker i sin långa politiska gärning, både på det inrikespolitiska- som på det utrikespolitiska planet. Inrikespolitisk kritik finns väldokumenterad på internet. Alla dessa fadäser pekar på Bidens allvarligaste brist – människan har ett dåligt omdöme. Jag fick Biden på min radar under och efter konflikterna på Balkan under 90-talet. Han uttryckte sig otaliga gånger ganska olämpligt om serberna som folk, något som inte är värdigt en senator. Förvisso har vissa individer som tillhör det serbiska folket betett sig som arslen men det kan aldrig någonsin rättfärdiga en hatretorik, oavsett vems pengar som lobbat för det och betalat hans barns studieavgift och diverse annat en politiker från staten Delaware kan tänka sig vilja köpa för smutsiga pengar.

Att människan har ett dåligt omdöme grundar jag inte på hans aktiva stöd av NATO:s bombningskampanj av Serbien 1999. Inte heller på svartmålande av serber med svepande penseldrag tvärs igenom, utan någon som helst nyans. Jag kan acceptera att han är ett nyliberalt opportunistiskt, tafsande, hårsniffande, bakhuvudspussande gubbslem. Jag kan acceptera att han inte är serbernas vän. Jag kan till och med acceptera att han aktivt stödjer Serbiens fiender. Världen är fri och han får göra precis som det behagar honom. Men det jag har problem med är hans person.

I minnet bär jag en särskild episod, en skandal, som hände under det officiella statsbesöket i Belgrad 2016. Biden kom i egenskap av USA:s vice-president och som första besökaren av högsta rang efter Jimmy Carters besök under 1980-talet. Protokollet vid ett officiellt statsbesök uppger att den sittande serbiska presidenten och dennes ”gäst” får lyssna till militärorkesterns intonering av båda ländernas nationalsånger, varpå man fortsätter defilera tillsammans på röda mattan framför en hedersvakt. När man kommer till den serbiska flaggan ska man hälsa den genom en gemensam nickning. Putin gjorde det under sitt statsbesök. Xi Jingpin likaså. Joe Biden vägrade. Om du kommer på ett officiellt statsbesök i egenskap av vice-president för en stat som påstår sig vara ”The World’s Greatest Democracy” och det diplomatiska protokollet instruerar dig att hälsa på/nicka inför ett lands flagga så gör du det. Punkt. Jag förstår att han inte hade så mycket till övers för det serbiska politiska ledningen under 90-talet. Men när du inte hälsar på en flagga så visar du att du inte bryr dig om de kommande generationerna heller. Hans vägran att hälsa på flaggan är en skymf mot Serbien, dess folk, ett tecken på brist på respekt och tydlig signal till ”grannarna” man försöker reparera broarna med efter en blodig konflikt. Om det är på det sättet USA vill säkerställa en hållbar fred, försoning och främja regionalt samarbete på Balkan får de tamejfan byta sina rådgivare. Pronto.

Om jag får be den norska Nobelpriskommittén att vänta i alla fall tills Joe Bidens mandat gått ut, om han nu får bli president, innan de utser honom som nästa frälsare och budbärare av hopp och fred.

Man ska inte sticka under stol med att Serbien är ett oviktigt land för USA och dess allierade i Väst. Till serbernas stora förtret. Serberna önskar mest av allt att vara viktiga och spela någon roll i världspolitiken. Och det kanske man gjorde när man hade ett storslaget projekt som var ett EU i miniatyr 40 år innan Europeiska gemenskaperna ens fanns. Det projektet var Jugoslavien. Jugoslavien är nu död och begraven, så alla homogena stater får nu skylla sina egna misstag på människor inom sina, snart hjärndränerade, landsgränser. Ibland vandrar Jugoslaviens spöken på godishyllor på Willys eller i form av ex-jugoslavisk rock i krogkällarna på Söder. Där kan alla ex landsmän chilla, käka godis, njuta av bra musik och inte dra sig för att sjunga ”pjesma” eller ”pesma” (dialektal skillnad på ett och samma ord, ”en låt”, skillnaden som gett upphov till att man kallar ett och samma språk med fyra olika namn, minst). Alltså, inte helt fy skam. Serberna får nog nöja sig med att de inte är viktiga.

De får snällt ställa sig i ledet med andra lika oviktiga länder, och inse att för dem Trump eller Biden, “to-may-to” eller “po-tah-to”, gör ingen större skillnad. In the end, they’re both vegetables.

/Miller