(Lästid: ca 3 min)
Coronavirusets tidsålder i Serbien. Den serbiska premiärministern Aleksandar Vučić och hans partikumpaner föreställde sig att en pandemi skulle kunna undvikas genom lockdowns och drakoniska böter (upp till 5000 euro om polisen haffade en på gatan utan tillstånd under den första vågen av COVID-19). I pausen mellan utegångsförbuden, som kunde pågå i upp till fyra dagar i sträck, gick Vlada ner till den lokala marknadsplatsen i Mirijevo, en förort till Belgrad, för att fylla på matvaror och förnödenheter inför en ny lockdown. Han ställde sig i kön till slaktaren. Folk hade munskydd på och höll ett avstånd på två meter, enligt konstens alla regler. Precis när Vlada befunnit sig i mitten av kön, såg han sin mamma strosa mellan närliggande marknadsständer och plocka på sig de finaste grönsaker för söndagslunchen. Vlada frågade mannen bakom honom om han kunde hålla hans plats i kön så han kunde gå och säga hej till sin mamma.
– Naturligtvis, svarade mannen.
Vlada hälsade på sin mamma, bytte några ord med henne och gick tillbaka till kön ett tiotal meter bort. Väl framme såg han sin plats i kön upptagen av en medelålders man. Mannens effektivitet var det inget fel på, eftersom han så snabbt fyllde i det tomrummet som Vlada lämnade efter sig. Hans logik och kreativitet var det inget fel på heller, varför inte börja köa från mitten när det dessutom går mycket fortare. Mannens folkvett däremot, lämnade en del övrigt att önska. Vlada, en bastant kille på 130 kg och en och nittio lång, dessutom förre detta fotbollshuligan på storklubben, Röda Stjärnans norra stå, var mån om att att lämna bakom sig sitt tidigare oborstade och våldsamma sätt. Dessutom var morsan i närheten. Han tog fram sitt trevligaste jag, tänkte på sin ton och kroppsspråk och gjorde ett försök att förklara för mannen i kön varför det var fel av honom att ta hans plats och att han skulle börja köa i rätt ände.
Mannens svar till Vlada var lika svårsmält som spartanskt.
– Ät skit!
– Jaha, så jag ska äta skit menar du?
Det eskalerade från noll till hundra på en millisekund. På ett ögonblick höll Vlada i ett stadigt grepp örat på mannen som var gammal nog att vara hans pappa, och drog honom till början av kön. Mannen skrek som en skålad gris och efter lite muttrande fortsatte stå fint i kön. Som att det gjorde saken bättre hade Vladas mamma redan gått vidare och missade föreställningen. Vladas radikala men effektiva metod fick ett tyst medhåll från de övriga i kön. Så ska en slipsten dras minsann.
När Vlada hade handlat klart hos slaktaren fortsatte han nedför backen till snabbköpet för att köpa lite övriga varor. Han fyllde korgen med mat och vin och kom till kassan. Vid kassan var det samma visa – ansikten täckta av munskydd, ett avstånd på två meter… Och så kom Vladas tur. Precis när han skulle börja lägga sina matvaror på rullbandet, trängde sig en kvinna i kön framför honom med sin kundvagn, och fyllde i tomrummet mellan Vlada och kunden som just hade betalat i kassan. Hon sket fullständigt i om att det fanns minst fem personer i kön innan henne.
– Ursäkta mig damen. Vart är Ni på väg?
– Tjaaa! Såg du hur jag slank in, sa hon och flinade mot Vlada.
Oberörd av det faktum att Vladas ansikte just börjat skifta färg, började hon lägga upp sina varor på bandet. Då ställde Vlada ifrån sig sin korg på golvet lite snyggt och började lägga tillbaka kvinnans matvaror från bandet tillbaka i hennes vagn. Han gjorde det lugnt och fint, som att det var världen mest självklara sak att göra. Sedan promenerade han lugnt med damens kundvagn hela vägen bort till andra änden av matbutiken och lämnade den där. Kvinnan följde honom, snopet och utan ett ord. Hon chansade, att spela dum när hon var påkommer gick inte hem. Dessutom väckte hon en sovande björn. Folk i kön tittade på föreställningen framför sig och väntade tålmodigt på att Vlada skulle återvända. Han kom tillbaka och tilltalade artigt människorna i kön:
– Ursäkta att ni fick vänta.
Kassörskan som bevittnade det hela tackade Vlada och tillade att människor på sistone blivit som tokiga.
Vlada är min bestman. Han är en tålmodig, artig, trevlig och rolig kille, men hans toleransnivå blir allt lägre, speciellt när det gäller oförskämda människor som gör grejer på ren jävelskap. Han är en typ av kille som gärna hade låtit den medelålders mannen från marknaden gå före om han bara frågat. Han hade erbjudit sig att bära damens väskor till sin bil och vinka bort henne om hon hade frågat honom lite snällt att få gå före om hon nu hade bråttom. Vlada, Mirijevos anti-Don-Quixote, är en idealist, en drömmare som är i kollision med verkligheten som omger honom. Han kämpar inte nödvändigtvis med väderkvarnar, väderkvarnar verkar ha förvandlats till zombier, så de attackerar honom istället. Ränderna på en f.d. fotbollshuligan går nog aldrig ur och sparas för speciella tillfällen. De oförskämda och hänsynslösa människor som stötte på Vlada vet sannolikt inte att de kunde skatta sig förhållandevis lyckliga att de råkat ut för någon som mest av allt strävar efter att bli en rastaman ända in i röken. Istället, kunde de ha stött på någon som körde med både invändning och utvändig desinfektion med slivovitz (en stark serbisk plommonbrandy) mot coronaviruset, chem trails, ödlemänniskor, HARP och diverse voodoo. Då hade det varit liv i luckan. Så här klarade de sig förhållandevis bra. Verkar vara tuffa tider för drömmare…
/Miller
Facebook Comments